Vi som lever i Sverige är lyckligt lottade och har alla förutsättningar och möjligheter till ett gott liv, vilket dock fortfarande inte är fallet för en majoritet av världens befolkning. Det har på senare tid drivs såväl en kampanj av bistånds antagonister som av biståndsorganisationer som istället för att fokusera på vad de kan göra med hjälp av bistånd fokuserar på vad de inte kan göra på grund av ett minskat informationsstöds anslag.
Bistånd får inte bli ett mål i sig, som dessutom kan riskera att bli paralyserande, utan måste fungera som katalysator och hjälp till självhjälp. Vi får inte vara rädda att ställa tydliga krav: biståndet måste vara resultatinriktat, och de resultat som ska uppnås måste utvecklas i samarbete mellan givare och tagare, det vill säga Sverige/EU/andra biståndsgivare och utvecklingsländerna i fråga. Det måste vara deras behov som styr, inte våra.
Det svenska biståndet har de facto lyft människor ur extrem fattigdom och gjort att exempelvis fattiga kvinnor och barn har kunnat ta del av utbildningssatsningar, och riktade projekt vilket har lett till ökad jämställdhet. Det svenska biståndet spelar även en mycket viktig roll i stärkandet av oberoende medier, det civila samhället och demokratiska politiska krafter, vilket i sin tur motverkar korruption och elitstyre. Jag vill därför att vi fortsätta värna en procentmålet.
Se även biståndsdebatten på min Facebook sida under discussions-fliken.
