Skriver med David Lega och Andreas Carlson i Expressen/GT om idrottsrelaterat våld.
En fyrabarnspappa misshandlades till döds i samband med den allsvenska premiären i Helsingborg. Det är ofattbart och förstås det mest fruktansvärda som kan hända för mannens familj, anhöriga och vänner. Det är också en stor sorg och tragedi för svensk fotboll och idrott.
Nu ropas det efter krafttag, alla måste göra något. Kristdemokraterna håller verkligen med. Men risken att tala om allas ansvar är att ansvaret hamnar mellan stolarna.
Vi pekar därför ut tre ansvarsområden med förslag på åtgärder för att tragedin aldrig mer ska upprepas.
1. Det personliga ansvaret
Det går inte som enskild att hänvisa till ”supporterkulturen” när en lek blir till en konfliktfylld livsstil med egna lagar och regler. Inte heller kan alkohol och droger bli ”ursäkten”. Vuxna människor ska underställa sig samma ramar som resten av oss i samhällsgemenskapen. De märkliga försvarsresonemang, som förts av opinionsbildare efter tragedin i Helsingborg, får därför inte stå oemotsagda. Hat är aldrig legitimt, särskilt inte i ett fritidsengagemang.
2. Lagstiftarens ansvar
Det viktigaste sättet att bekämpa brottslighet är genom förebyggande insatser. Men konsekvenserna för dem som bryter mot regler måste vara kännbara. Som lagstiftare har Kristdemokraterna medverkat till att regeringen förlängt tillträdesförbudet från ett till tre år så att dömda våldsverkare kan förvägras gå på matcher under längre perioder. Ett maskeringsförbud är under utredning och den borttagna ersättningsskyldigheten för polisbevakning kommer att utvärderas utifrån dess effekter och nytta. Särskilda pyrotekniska zoner på arenorna måste ersätta okynneständandet av bengaler.
3. Klubbarnas ansvar
Klubbarnas förmåga att anpassa sig till verkligheten är en ödesfråga för hela idrotten. Utan krisinsikt och vilja till förändring förlorar klubbarna all relevans.
Klubbarnas reaktion var i samband med det inträffade självrannsakande. Dagen efter dödsmisshandeln slöt hela Sverige upp och människor engagerade sig. Färger från alla lag förenades på marken där 43-åringen misshandlades till döds. Men vid nästa match var det samma gamla hatstämning. En nioåring pojke träffas av en brinnande bengal.
I diskussionerna efter dådet har en del handlat om var problemet ligger och vems ansvar det är. Är det ett fotbollsproblem? Är det ett samhällsproblem? Svaret på frågorna är ja. Perspektivet som ändå överskuggar de övriga och inte får missas är det personliga ansvaret.
