Snart är det fyra år sedan det var presidentval i Belarus (Vitryssland). Jag var själv på plats som valobservatör. Att det politiska klimatet var hårt i Belarus visste jag redan innan jag åkte men aldrig hade jag kunnat gissa att valet skulle sluta på det tragiska sätt som det gjorde. Valet kan bara beskrivas som ett farsartat skådespel med tragiskt slut.
Dagarna efter valet beskrev jag min upplevelse så här
Som valobservatör tillbringade jag några dagar i Minsk innan valet. Det var också på plats lätt att se och känns hur svår situationen var för regimkritikerna. Inför valet hade situationen för oppositionskandidater varit mycket svårt och de har förföljts, hotats och trakasserats. Oppositionen hade trots regimens upprepade kränkningar och repressalier fått ett växande stöd hos medborgarna. Det valresultat som presenterades av regimen gav Lukasjenko 80 % av rösterna i presidentvalet. Valresultatet kom inte som någon överraskning, speciellt inte utifrån det jag upplevde som övervakare. Enligt OSSE:s rapport var hela 14% av alla protokoll med valresultatet skrivna redan innan rösträkningen skett. Så var det i den vallokalen jag övervakade vid stängning. Vid denna övervakning var vi klart motarbetade och det var vi inte ensamma om, över 30 % av valobservatörerna var inte tillåtna att följa rösträkningen. Fusket var uppenbart. OSSE var mycket tydlig och skarp i sin kritik. Det jag dock bär med mig mest är det som skedde på valnatten framför ögonen på världspressen, valobservatörer, diplomater slogs brutalt och ohämmat en fredlig manifestation på Oktobertorget arrangerad av oppositionen ned av regimen. Övervåld var ett faktum och blotta närvaron ledde till arresteringar av regimen.
Europa sista diktatur ligger inte långt härifrån, närmare än de flesta tror till och med, bara två timmars flygresa härifrån. Ända sedan president Lukasjenka tog makten i Belarus 1994, har villkoren för landets miljontals medborgare försämrats avsevärt. Medan Östeuropa befann sig i mitt i en reformvänlig demokratiseringsvåg, gjorde det auktoritära regimen i Belarus allt för att begränsa människors frihet, stoppa den politiska oppositionen samt trakassera, fängsla och hota regimmotståndare. Tyvärr verkar många beslutsfattare i Europa verkar ha vant sig vid den situationen och slutat prioritera Belarus på sin politiska agenda.
De senaste år har utveckligen gått åt helt fel håll. Lukasjenko-regimen har isolerat landet allt mer. OSSE-kontoret tvingades att stänga efter att valresultatet underkänts, oppositionspolitiker och regimkritiker har satts i fängelse, med eller utan rättegångar. Polisen och KGB har använt allt hårdare och mer hänsynslösa metoder för att avskräcka oppositionella från att öppet visa sitt missnöje. Många demokratiaktivister har dömts till långa fängelsestraff, i farsliknande rättegångar utan bevisning. Flera av advokaterna som försvarat regimkritiker har förlorat sin advokatlicens. Rättssystemet i Belarus är sedan länge bara ett spel för galleriet, tänkt att skrämma oppositionen till handlingsförlamning och de enskilda demokratiaktivisterna till kuvad tystnad. Allt större inskränkningar har skett gällande i yttrande-, press-, förenings- och mötesfriheten i landet.
EU var tydliga mot Belarus efter att valresultatet underkändes och markerade genom att skärpa de ekonomiska sanktionerna och utöka reseförbudet för regimen. Det har dock inte gett resultat för Belarus lutar sig mot bundsförvanten Ryssland. Medan omvärlden var tydlig i sin kritik efter det underkända valresultatet och fördömde övervåld som skedde på valnatten kallade Ryssland detta för ”en intern angelägenhet”.
Nästa år är det presidentval igen men inget tyder på att det kommer bli ett mer demokratiskt val. Stödet för demokrati, frihet och mänskliga rättigheter i vårt närområde får aldrig nedprioriteras, och speciellt inte det finns människor som två timmar härifrån riskerar sina liv för ett demokratiskt och fritt Belarus. Det är vi skyldiga dem.
Caroline Szyber, riksdagsledamot, var valobservatör under presidentvalet 2010
