”Det finns både synliga och osynliga hinder för kvinnor. Men dessa problem löses inte genom att ge sken av att kvinnor är mindre kompetenta och därmed behöver kvoteras in”, skriver Caroline Szyber.
I fredags försökte regeringen ändra den tidigare svenska ståndpunkten om könsfördelning i bolagsstyrelser. Åsa Regnér och Morgan Johansson skrev på SVT Opinion samma dag att de hoppades att Alliansen skulle ändra åsikt och hänga på kvoteringsivern.
Vi håller dock fast vid att kvotering inte är lösningen, kvinnor behövs och kan ta sig in på egna meriter.
Det är också anmärkningsvärt att regeringen går fram med ett förslag som strider mot subsidiaritetsprincipen och som riksdagen flera gånger tidigare markerat mot.
Det pågår en debatt såväl nationellt som internationellt huruvida kvotering är lösningen på att få en mer jämn könsfördelning i bolagsstyrelser. Men går vägen till fler kvinnor i bolagsstyrelser genom kvotering? Eller bör det istället handla om att ändra attityder och uppnå en verklig förändring?
Det är lättare att ändra statistik snarare än attityder och det är i det senare vi behöver förändring. Det är välkommet att EU är engagerad i frågan om att förbättra jämställdheten.
Sverige är på rätt väg men vi är inte framme än. Det finns fortfarande delar av vårt samhälle som bör granska sig självt och fundera över hur man ser på jämställdhet. Människor vill i grund och botten bli rättvist behandlad utifrån den kompetens och den erfarenhet man har som person, inte utifrån sitt kön.
Det är viktigt att könsfördelningen inom det ekonomiska beslutsfattandet blir jämnare. Men det finns absolut inte tillräckliga skäl att införa könskvotering på EU-nivå.
Redan 2012 subsidiaritetsprövades kommissionens förslag i Sveriges riksdag och en majoritet av riksdagen var då emot förslaget och sa tydligt det stred mot subsidiaritetsprincipen.
Sedan dess har förslaget ändrats en del men huvudfrågan kvarstår. Det finns större utrymme att arbeta för jämställda styrelser på nationell nivå än på EU-nivå. Det visar utan tvekan det resultat som vi har i Sverige, där vi har en större andel kvinnor i styrelserna än i EU-länderna överlag.
I grund och botten anser jag att det är bolagens ägare som ska ha makten över vilka de väljer till styrelseledamöter men vill något EU-land reglera detta bör det ske på nationell nivå. Förslaget som nu behandlas är inte förenligt med subsidiaritetsprincipen, dessutom är fortsatt arbete på nationell nivå effektivare än lagstiftning på EU-nivå.
Det finns många fler kvinnor som passar för exempelvis ledande positioner inom både det offentliga livet och näringslivet än det antal som i dag innehar sådana poster. Det finns både synliga och osynliga hinder för kvinnor.
Men dessa problem löses inte genom att ge sken av att kvinnor är mindre kompetenta och därmed behöver kvoteras in. Risken är överhängande att kvinnor betraktas som kvoterade för att förbättra statistiken eller för att det kommit tvingande lagar.
Detta riskerar att drabba enskilda kvinnor som kämpat sig till positioner eller getts ett förtroende.
Vem tjänar på att vi undergräver kvinnors kompetens genom att se till att deras legitimitet i arbetslivet fortsatt ifrågasätts genom användandet av kvotering?
I stället för konstgjorda lösningar som cementerar könsstereotyper behöver vi ta krafttag för att få bort alla de hinder som i dag finns. Kvinnor tillåts inte få ta plats utifrån sin egen kompetens och vad de kan bidra med utan endast utifrån sitt kön.
Kvinnor behövs och kan – utan kvotering!
