Alla som är föräldrar känner igen sig i känslan när man ställs inför valet att stå fast vid sina principer för uppfostran eller ge efter för att få lugn och ro. Ditt barn är rosenrasande, skriker och gråter. ”Jag vill ha glass. Nu!” Du är trött och nära bristningsgränsen. Du vet att du får ditt barn lugnt och på gott humör igen om du bryter mot din egen princip och ger det den där glassen trots att du sagt flera gånger att ingen glass på förmiddagarna. Vem har inte gett efter åtminstone någon gång? Men det är som att kissa i byxan utomhus, det är varmt och skönt till en början, men efter ett tag blir det kallt och obehagligt. Nästa gång ditt barn vill ha glass eller godis på förmiddagen, vet din lille/lilla ögonsten att det lönar sig nog att tjata. Principen är ingen princip längre. Principen är bruten.
Finansminister Magdalena Andersson är föräldern som ger efter. Principer är en belastning. Överskottsmålet är en princip som hindrar regeringens ambitioner. Hellre än att anpassa ambitionerna ändrar man principen. Att hon före valet med näbbar och klor försvarade överskottsmålet bekommer henne inte. Att hon så sent som i höstas pratade om tomma lador men att de nu plötsligt tydligen har fyllts på igen, stör henne inte. En stor portion ombytlighet skadar inte och det gäller att säga det som passar för stunden. Vad då, har ni inte hört talas om vikten av flexibilitet i dagens samhälle?
För nu ska det satsas. På infrastruktur och bostäder. Och då kan ju inte något så jobbigt som en princip som tjänat oss sedan 1990-talet, nästan Hedenhös ju, ligga oss i fatet. Skit i den!
Det är märkligt att vänstern har så dålig fantasi. Den sträcker sig sällan längre än till skattehöjningar och subventioner. Jag misstänker nämligen att en av anledningarna till att de vill förpassa överskottsmålet i statens budget till historiens skräpkammare är att det nu ska satsas skattemedel på bostäder. Det byggs för lite säger ju alla. Då måste vi ju strö lite pengar till byggherrarna så de lockas att bygga lite mera. Mera bostäder till folket.
Den investeringsstimulans som Socialdemokraterna tidigare pratat om är på 1 miljard kronor cirkus. Med den byggtakt som rådde för något år sedan motsvarar det cirka 50-80000 kronor per lägenhet. Med den byggtakt som råder idag, det dubbla, ger det ännu mindre utdelning per lägenhet, rimligen ungefär hälften. Men jag är snäll och räknar högt. Låt oss säga att investeringsstödet ger 100 000 kronor per byggd lägenhet så motsvarar det ungefär fem procent av byggkostnaden för en tvårums hyresrätt i Stockholms län. 5 procent. Som sagt, högt räknat.
Alla ni som tror att 5 procent av byggkostnaden skulle få byggbolagen att hoppa av glädje och sätta igång och bygga (ännu fler) bostäder räcker upp en hand?
Nähä, tänkte väl det.
I höstas presenterade den rödgröna regeringen en subvention som skulle gå till energieffektivisering av miljonprogrammet, cirka 2miljarder vilket innebär 500 miljoner per år. Renoveringsbehovet av miljonprogrammet är stort. Hur stort tvista de lärde om. Allt mellan 200 och 1000 miljarder kronor har diskuterats i debatten. 2 miljarder av 200 miljarder är så lite så det knappast syns.
Alla ni som tror att 500 miljoner kronor per år skulle få fastighetsägarna att hoppa av glädje och sätta igång och renovera miljonprogramsbeståndet räcker upp en hand?
Nähä, tänkte väl det.
Okej, okej. Vi kan dribbla siffror fram och tillbaka. Viktigare är att subventioner riskerar att förstöra en marknad. Istället för att fokusera på att utveckla produkten utifrån kundens behov och önskemål, anpassar företagen den till det som ger subventioner. Det är mänskligt. Och all erfarenhet visar att det mesta av subventionerna går till sådant som ändå hade byggts. Ett annat sätt att uttrycka detta på är att skattebetalarnas pengar går direkt ner i byggherrarnas fickor.
Men det är sådant som Mehmet Kaplan och hans kompisar i regeringen nu vill göra. Istället för att förändra bullerreglerna så att 50-60 % fler smålägenhet hade kunnat byggas i Stockholm, ska man strö skattepengar över byggföretagen(som inte vill ha subventioner, nota bene). Den ena åtgärden är extremt effektiv, den andre extremt ineffektiv.
Den stora utmaningen de kommande åren är inte att bygga för oss som har hyfsat välfyllda plånböcker. Utmaningen ligger i att bygga även åt de med små plånböcker och klara den ökande migrationen. Här behövs det tänkas nytt och här kan subventioner i någon form komma att behövas. Men att ta fram subventioner för den ordinarie bostadsmarknaden är huvudlöst.
Caroline Szyber (KD)
