I dag, för exakt 22 år sedan vittnade omvärlden bombningen av den kurdiska staden Halabja med kemiska och biologiska stridsmedel. 5000 människor – kvinnor, män och barn dödades. 10 000 människor skadades av kemiska bomber. Deras brott var att de var kurder. Under folkmordskampanjen ”Al-anfall” dödades upp till 182 000 kurder av dåvarande Baath regimen och över en miljon kurder tvingades på flykt. Halabja massakern var en del av Anfall kampanjen. Detta folkmord ägde rum i vår moderna tid. Ikväll samlades flera ledande politiker i Adolf Fredriks Kyrka för att uppmärksamma offren och kräva att den 16 mars antas som en internationell dag mot massförstörelsevapen.
Massförstörelsevapen och kärnkraftvapen är något som vi behöver uppmärksamma och diskutera mer. Jag var på seminarium igår där detta till viss del berördes. Seminariet hölls i riksdagen med rabbin Michael Melchior, som suttit i flera regeringar i Israel. Han talade om fredsprocessen och fick en fråga om den största osäkerheten i Mellanöstern, varpå han nämde Iran. Han påpekade också att Iran är ett av de länder i världen som har mest olja men som fortfarande vill satsa på kärnkraftverk. Ursäkt för att komma vidare i sin process för massförstörelsevapen? Svaret är ja. Flera alliansriksdagsledamöter har varit ute i frågan för ett demokratisk Iran utan massförstörelsevapen.
Iran är ett världsproblem. De avslöjade reaktorerna med otillåten atomenergiutvinning manar till internationell vaksamhet. Det finns ett stort missnöje i Iran mot regimen. Iran idag präglas av brist på mänskliga rättigheter, demokrati och öppenhet. Den iranska regimen kränker även grundläggande mänskliga rättigheter genom förtryck av kvinnor, religiösa minoriteter och politiskt oppositionella. Det odemokratiska presidentvalet i juni förra året, regimens bekämpande av den fria opinionsbildningen, dess förnekande av Förintelsen och ogenerat rasistiska retorik måste omedelbart fördömas och motverkas. Det internationella samfundet har en skyldighet att försäkra sig om att Iran inte har möjlighet att utveckla atomvapen samtidigt som de fruktansvärda människorättskränkningarna inom landet måste fördömas.
Att processen som nu pågår i och med anrikningen av uran, tjänar syftet att på sikt framställa atomvapen råder ingen större tvekan om. Officiellt hävdar landets regering självfallet att kärnprogrammet skall tillgodose elbehov, men det räcker med en gnutta insikt i regional- och säkerhetspolitiken och i den nya regeringens identitet och mål, för att förstå att landet försöker skaffa sig atomvapen.
Mot denna bakgrund är sanktioner mot regimen ett naturligt steg. Isolering av regimen ökar förutsättningarna för en modernare och öppnare politisk utveckling med ökad säkerhet i regionen. Dock är bojkotter ett trubbigt vapen. Det finns dessutom så stort tryck när det gäller just olja. Kina har redan sagt att de inte tänker bojkotta, de vill ha olja från vilka länder som helst. Indien lever enligt relativismen, å ena sidan vill de inte att folket i Iran förtrycks å andra sidan köper de tanklaster med olja (kollar lite hur Kina gör). Ryssland vill kontrollera oljeflöde och kör mer verbal bojkott än faktiskt. Sverige har långt ifrån gjort tillräckligt i och med en bojkott, detta är ett första steg på en lång vandring emot målet – ett mål som innebär ett demokratisk och kärnvapenfritt Iran.
