Caroline Szyber

Jag är verkligen orolig för de Rödgrönas utrikespolitik. De Rödgrönas världsbild skiljer sig tydligt från Alliansen men så speglar den inte heller verkligheten. Det började redan i våras när de Rödgröna i sin gemensamma utrikesprogram framförde ett tydligt reträtt krav på alla amerikanska militärbaser, fokus är enligt de Rödgröna att få bort alla kärnvapen. Det blev en massiv kritik, experternas dom var tydlig – om USA lämna sina militärbaser kan vi förvänta oss kaos, kapprustning och instabilitet i redan oerhört svåra regioner. Även i Afghanistan och Sydkorea vill alltså de Rödgröna att militärbaser ska avvecklas.

De Rödgröna har också köpt Vänsterns linje och tycker nu det är fel att vara i Afghanistan. Kristdemokraternas och Alliansens linje är att det behövs en svensk trupp i Afghanistan. Säkerheten är en förutsättning för att de humanitära- och biståndsinsatserna ska kunna genomföras. Vi ska vara kvar i Afghanistan så länge som våra insatser behövs. Men vi ska naturligtvis ständigt göra utvärderingar av insatserna och detta görs också. Insatsen i Afghanistan handlar mycket om att bygga upp ett samhälle med fungerande infrastruktur, demokrati och rättvisa. Afghanerna förtjänar samma rättigheter och levnadsvillkor som vi har. Det är även viktigt med större civil insats i Afghanistan, för att hjälpa till med uppbyggnaden av det civila samhället.

De Rödgröna är också inkonsekventa när det inte också kräver stopp för Rysslands militärbas i Georgien, som dessutom strider mot folkrätten, hur kommer det sig kan man verkligen fråga sig?

Alf Svensson gästbloggade i fredags och lyfte då vikten av EU-fokus i utrikespolitiken, detta är något de Rödgröna också missade i sin gemensamma utrikespolitiska plattform. Gällande EU gör de en intet sägande formulering. När det fick följdfrågor hur de ser på EU sa de: ”Mer åt vänster än Bildt.” Jag kan bara sammanfatta med  – ja konstigt vore väl annars.

Det är tydligt att Ohly fått diktera utrikespolitiken. Fredrik Malm uppmärksammar speciellt skrivningar gällande Kuba och Venezuela som lyder: ”På Kuba är brotten mot de mänskliga rättigheterna omfattande, samtidigt som USA:s destruktiva blockad fortsätter.I Venezuela har sociala framsteg skett, samtidigt sker en oroande maktkoncentration och inskränkningar av pressfriheten.”

Malm upprepar i sin artikel också Bildts talande beskrivning i riksdagens kammare i våras: Det är mer Linde än Ahlin, det är mer Ohly än Sahlin. Jag som själv var på Kuba i somras på solidaritetsresa upprörs också över Vänsterns glorifiering av denna diktatur. Jag gillar inte ett vi och dom men i detta fall skiljer sig de Rödgrönas syn så mycket att det finns en tydlig skiljelinje.