Det har varit intensiva debatter om Iran de senaste dagarna i riksdagshuset men även utanför.
Jag har såväl skrivit artikel på Newsmill på ämnet men först och främst tog jag upp frågan på vårt gruppmöte i tisdags om huruvida vi riksdagsledamöter borde träffa iranska parlamentariker eller inte. Vi beslutad att (Kd):s riksdagsgrupp inte ska delta i möten med iranska parlamentariker. Kurder och andra minoriteter förtrycks och kvinnor stenas till döds i Iran för att nämna några brott mot mänskliga rättigheter – vi ska markera på alla sätt vi kan. Jag har också svarat på frågor som skickas till kurdisk media.
Vi måste ställa oss följande frågor: Hur kan vi sitta ned och tala om sådant som gymnasieskolans kursplaner med representanter för en regim som tänker mörda en kvinna för att hon umgåtts med någon som inte ingick i hennes familj? Hur kan vi diskutera offentlighetsprincipen med människor som funderar på om stening eller hängning är rätt metod att straffa otrohet på? Hur kan vi öppna upp demokratins finrum, Riksdagen, för dem som ständigt, förföljer, fängslar och förtrycker de iranier som i regimens ögon har fel umgänge, fel sexuell läggning eller fel etnisk härkomst. Mitt svar som kristdemokrat är: Det kan vi inte. Det är också därför vi i Kristdemokraterna har valt att inte träffa de iranska parlamentsledamöterna som nu besöker vårt land och det är därför jag är här idag för att protestera mot det iranska förtrycket.
Bild från http://public.sva.edu/eblast/0099/web.html
Jag säger inte nej till dialog men dels handlar det om val av tidpunkt och dels val av ämnen samt på vilken nivå dessa kontakter sker. Utbildning och öppenhet? Har vi någon likhet i våra utbildningssystem? Nej. Vet de ens vad öppenhet är? Nej. Val av tidpunkt är också otroligt dålig dels ska en kvinna stenas till döds i dagarna och dels har precis fattat beslut i torsdags att genomföra sanktioner mot Iran. Att utvecklingen i landet går åt fel håll på flera områden tycker jag vi borde markera genom att inte ha möte. Dessutom är alla så rädda för att säga vem som bjudit in och vem som tar ansvar, så något fel är det. Sedan kan sägas att kontakter mellan Sverige och Iran finns dels genom diplomatiska kontakter men också via EU, där dock hela EU markerat genom att rösta för sanktioner, varför ska Sveriges riksdag då öppna dörren i dessa tider? De måste visa att de jobbar för förändring, då kan de få komma och prata öppenhet men att nu känns det som ett dåligt skämt. Ska vi låta Nordkorea komma också och studera våra kärnkraftsverk om de vill?
Det är viktigt att inte bjuda in parlamentarikerna till Riksdagen, låtsas som om man träffar jämbördiga parter, och ge den iranska regimen legitimitet.
Dessa iranska parlamentariker är knappast oskyldiga till det som nu sker i Iran. Tvärtom, de utgör en viktig del av den iranska förtryckarregim som nu dömt Sakineh till döden. Vi vet att detta händer om och om igen runtom i vår värld, men vad gör vi? Vi har en röst, vi måste tala. Vi måste vara en nagel i ögat för dem som utför dessa hemskheter och ett stöd för de som utsätts för det. Vi måste ge en röst åt dem som tystats, ett hopp åt dem som slutat tro och stöd till dem som fortsätter att kämpa. Vi måste säga stopp, visa att vi ser och visa att vi fördömer all form av kränkning av de mänskliga rättigheterna. Ett viktigt steg i fördömandet av de bestialiska handlingar som världens kurder och andra minoriteter utsatts för är ett erkännande.
För Kristdemokraterna är alla människors lika, unika och okränkbara värde en hörnsten. Det ger oss kraft bakom våra ord att kritisera regimer som konstant bryter mot mänskliga rättigheter.
