Det är svårt med koalitioner, samarbeten och allianser. Det är något som både Centerpartiet och vi kom fram till vi våra valanalyser. Det gjorde även den av KDU tillsatta kriskommissionen, som jag satt med i, vi tog upp i våra slutsatser att många väljare sagt att när Kristdemokraterna är en del av Alliansen är det svårt att se tydlig politisk skillnad mellan Allianspartierna. Kristdemokraterna lyckades inte profilera sig inom Alliansen under förra mandatperioden. Medan till exempel Jan Björklund så sent som i våras tog en väldigt tydlig ställning för försvaret för att nämna ett exempel, så skapar han en mer försvarsvänlig bild av Folkpartiet. Trots att detta strider mot budgetuppgörelsen ett par dagar tidigare tar sig Björklund denna frihet och lyckas vinna väljare på det. Kristdemokraterna måste skapa och stå fast vid sin egen politik även om den för tillfället inte har fått stöd i alliansförhandlingar. Har kristdemokrat drivit en linje i samordningen men inte fått igenom den är politiken ändå kristdemokraternas linje. Partiet bör därför inte till exempel besvara motioner med att det strider mot allianslinjen. Partiets uppfattning måste vara att allianslinjen är en tillfällig kompromiss som i framtiden kan revideras för ett mer kristdemokratisk alternativ.
Jag är en sann Alliansvän och vill verkligen att vi ska fortsätta regera ihop men att partiet gick tillbaka i valet och får alltjämt vikande siffror beror på att vi själva inte tagit mer strid. Som jag själv sa i en tidningsintervju “man kan inte sitta still i båten och sedan när den kommit till land komma på att man ville någon annanstans”. Jag har belyste detta både i artikel på Politikerbloggen och när jag var i radio hos Federley tidigare i vecka. Det handlar om vad vi som parti kan göra annorlunda. Det handlar inte om vissa säger att Moderaterna ska hållas tillbaka utan att vi själva ska vilja ta plats och göra det.
Om människor ska vara intresserade av att rösta på oss måste det bli mycket tydligare vad det gör för skillnad om vi kristdemokrater finns med i regeringen eller inte. Partiet måste förstå att det är skillnad på att utveckla sin politik utan att det uppfattas som ”strid” inom Alliansen. Allianssamarbetet fungerar väl och jag är en stor Alliansvän men det är viktigt att betona att det är ett medel – inte ett mål. Målet är att Kristdemokraterna ska få så stort genomslag som möjligt för våra idéer. Denna möjlighet är som störst om man är med i en väl fungerande regering – självklart. Det har gjort skillnad med Kristdemokraterna regeringen exempelvis när det gäller politikområden som migrationspolitik, nu med en ändring av sjukförsäkringens utformning och familjepolitiken. Men vi måste bli tydligare på fler politikområden. Vi har en väl utvecklad politik på många andra områden och det måste vi visa.
Jag tror faktiskt att du har fel. Det är inget fel på kristdemokraternas vilja att ta strid. Som vanligt har mycket av politikens skiljelinjer dragits vid just kristdemokraterna. Ensamma om vårdnadsbidrag, avskaffad fastighetsskatt, äktenskapssyn, sänkt skatt för pensionärer och så vidare. Nu senast strid för att justera sjukförsäkringen. Partiets problem har inget med självutplåning eller mesighet att göra. Tror ledande partiföreträdare det kommer det gå åt skogen med partiet.
Nej, ungefär så här ser problemet ut;
1; Allmänborgerliga väljare har fått vad de vill genom Alliansen, även i frågor där kd varit ensamma om striden, ex pensionärsskatt, vårdnadsbidrag och fastighetsskatt. Dessa frågor, trots kd-kampen blir inte längre skäl att välja parti. Man kan då rösta på m för stabilitet och krishantering utan att det uppstår ett hot om återinförd fastighetsskatt eller avskaffat vårdnadsbidrag. Den politiska striden står någon annan stans.
2; kd-företrädare blir allt för lätt ängsliga över kompromisser. De ägnar då sin tid åt att kritisera kimpromissen. Resultatet blir att partiet uppfattas som förlorare, trots att det ex över huvud taget inte blivit något vårdnadsbidrag, reformerad fastighetsskatt eller sänkt pensionärsskatt utan kd-insatserna.
3; eftersom partiet ägnar så mycket tid åt självkritik uteblir politikutvecklingen. I valet 2010 drevs i princip samma frågor som 2006, eftersom kd-folket fastnat i sin interna kritik mot kompromisserna. Dvs, vårdadsbidraget skulle bli lite bättre, eftersom det inte blev perfekt från början. Fastighetsavgiften bara utformas på det perfekta sätt partiet föreslagit från början. Och så vidare. Inget fel i det, men uppenbart orkade partiet inte lägga till nya pigga förslag till agendan. Knappast partiledningens fel, som ändå får sägas ha försökt vrida bilden av partiet och dessutom beställt ett 20-tal rapporter i hopp om politiskt nytänk. Men en allt för kritisk och försiktig partikultur tillåter inte sånt, när allt inte blivit perfekt.
4; eftersom allt inte blivit perfekt och olika grupper ägnat sin tid åt att positioners sig gentemot varandra, finns det inte heller särskilt mycket kraft att använda för att tala med en gemensam röst. Bakom partiledningen har det varit skralt med riksdagsledamöter, partistyrelsefolk, kommun- och landstingspolitiker som försökt tala om för väljarna vad kd använt makten till. Dvs alla positiva resultat, eller förstärka partiledningens budskap om varför kd är värda att rösta på. Igen, eller för första gången.
Nu finns det kanske tillräckligt med krismedvetenhet och tillräckligt många nya namn i riksdag och kommuner för att ändra beteende. (Hit får väl ex Szyber och Lega räknas.) Eftervalsdebatten i kd tenderade dock att luta åt en fortsatt självömkan och förklaringar som lät självutplånande. Väljarna kan knappast hoppa högt av glädje över ett parti som ständigt klagar på de egna resultaten och ständigt offentligt frågar sig varför partiet egentligen behövs.
Tack det var väldigt bra tankar! Jag har hela tiden blickat framåt och redo för politikutveckling men många som inte har det och de verkar fokusera mkt på Kd som en del av Alliansen därav blogginlägget.
Ja, du verkar tillhöra den framtidsinriktade delen av kristdemokraterna…