Jag har tidigare bloggat och skrivit artiklar om civilkurage och om Raoul Wallenberg.
Igår skrev jag en artikel tillsammans med mina riksdagskollegor Lars-Axel Nordell och Emma Henriksson på SvD kultur:
Sverige uppmärksammas ofta i samband med Förintelsen, trots att vi inte deltog i kriget och inte heller har några svenska offer att ta hänsyn till. Vårt bidrag till andra världskrigets historia kan sammanfattas i en enda man – Raoul Wallenberg.
På sju månader lyckades denne unge legationssekreterare rädda tiotusentals judar undan nazisternas besinningslösa mördande av judar, innan han arresterades i januari 1945 av de sovjetiska styrkor som intog Budapest. Hans exempel är så starkt, hans öde så unikt, att personer världen över har bildat Raoul Wallenberg- föreningar, och minnesmärken över hans gärning finns både när och fjärran. År 1981 blev Raoul Wallenberg hedersmedborgare i USA, 1985 i Kanada och 1986 i Israel. Faktiskt är Raoul Wallenberg den mest kände svensken utanför Sveriges gränser – men känner vi själva till honom?
Raoul Wallenbergs insatser uppmärksammas i år i samband med Raoul Wallenberg-året 2012. Forum för levande historia jobbar aktivt med Wallenberg-jubileet. Högtidlighållandet sker i form av seminarier öppna för allmänheten, aktiviteter riktade mot gymnasieelever, en internationell konferens och inte minst världsutställningen. Gott så. Men vad händer när året är slut?
Sverige behöver ett museum, där vår historia under andra världskriget kan få vara i centrum, och där Raoul Wallenbergs gärning utifrån Sveriges neutrala hållning kan få lysa, så som den är ett lysande exempel i resten av världen.
Läs hela artikeln här.
