För några veckor sedan satt jag i debatt om civilkuragelag i Radio! hos Hasse Aro. I samband med det gjorde jag också en intervju i Liv och rätt.
Men våra förutsättningar att göra en insats är ju mycket individuella. En del är modiga och kraftigt byggda, andra drar sig kanske av rädsla för att ingripa?
Det är jag helt medveten om. Därför måste skyldigheten också anpassas ”efter egen förmåga”. Jag tror att en lag, infogad i brottsbalken, skulle få fler av dem som blir vittnen till våldsbrott att samverka. Det är ju inte alltid så mycket som krävs. De flesta har en mobil. Man kan till exempel bara ringa polisen. Men det behövs ett incitament. I dag låtsas många inte ”se” det som händer.
Blir ändå inte en sådan lag lätt tandlös? Det måste väl exempelvis bli svårt att leda i bevis att någon har agerat fullt ut efter förmåga?
Att leda ett brott i bevis faller här som alltid på åklagaren. I andra sammanhang säger lagen ofta till oss vad vi måste göra, så det borde gå även här. Kom ihåg att vi redan nu har en anmälningsplikt, exempelvis då någon misstänker barnmisshandel i förskolan. Det är nog så att även en civilkuragelag kan bli beteendepåverkande. Den får, redan genom att finnas till, moralisk betydelse. Man kan lätt jämföra till exempel med 1970-talets diskussioner inför lagen mot barnaga, där det tvärtemot vad vissa antog blev så att människor på grund av lagen blev mer observanta mot barnmisshandel.
Ser vi dessutom Sverige mot en internationell bakgrund är vi i dag unika genom att inte ha en lag som pålägger oss ett krav att söka ingripa mot våld. Tiden arbetar för detta, men jag skulle verkligen önska en mer öppen debatt om frågan, säger Caroline Szyber.
Läs hela artikel här.
