För några veckor sedan gjorde jag en intervju med Dagens opinion om vägen till riksdagen och hur det är i politiken som publicerades i Veckans breif. Läs längre ned.
I förra veckan hade jag besök från mina professorer från Indien, jag studerade där och gjorde en fältstudie för 9 år sedan.
Riksdagshuset står tämligen tomt dagen efter Kristi himmelsfärdsdag. De tysta, sovande rulltrapporna försöker så gott som möjligt smälta in i byggnadens annars nybarocka interiör när Caroline Szyber, på väg mot sitt rum som en av få ledamöter som trotsat klämdagen, plötsligt väcker dem till liv.
Hon är här för att förbereda sig inför en paneldebatt på Springpride i Eskilstuna om hatbrott. Senare på fredagseftermiddagen ska hon ta en sväng till Kristdemokraternas Ungdomsförbunds riksmöte på Ekerö.
– Det är jättekul, det är mer jobb än jag trodde, säger hon om sitt uppdrag i riksdagen, och lägger snabbt till:
– Man kan arbeta nästan hur mycket eller hur lite som helst.
För henne är det sista inget alternativ. Som riksdagsledamot brinner hon för sitt yrke och tycks nästan känna sig tvungen att påverka.
– Jag försöker vara väldigt aktiv. Att opinionsbilda, vara med i debatter, det här är en livsstil. Ska man göra ett bra jobb så kan man inte se det som ett nio-till-fem-jobb. Man är alltid en riksdagsledamot. Är jag någonstans där man kan berätta om sitt jobb och bredda bilden av sitt parti då gör jag det.
Hon sitter vid sitt skrivbord inne på sitt kontor i ledamotshuset och berättar om sitt senaste utspel där hon föreslår en civilkuragelag, som skulle tvinga folk att ingripa vid nödsituationer.
– Vi, Kristdemokratrena, tycker att det finns en utbredd passivitet i samhället. Folk tittar hellre bort än agerar och försöker se sina medmänniskor. Vi vill att folk ska tänka lite mer och, efter egna förmågor, ingripa.
Där tror hon att lagen kan spela en viktig roll.
– Lagstiftning är normativ, den får folk att agera på ett visst sätt och inte agera på ett annat sätt. För mig är det en viktig fråga, men vi är dock en minoritet bland partier, så vi får se. Men inom sinom tid får vi opinionen på vår sida.
Förslaget har både väckt applåder men också kritik. Bland annat har kritikerna hävdat att lagen riskerar få motsatt effekt eftersom folk inte vill anklagas för att ha gjort för lite. Men hon konstaterar:
– Den här lagen finns i de flesta andra europeiska länder. Den problematiken har inte kommit upp där.
Förutom partiets rättspolitiska talesperson är hon också distriktsordförande för Kristdemokraterna i Stockholm stad samt styrelseledamot i både ActionAids och Kics styrelse. Hon är dessutom statsvetare och varit verksam som jurist.
Sin riksdagsplats fick hon efter valet 2010, som statsrådsersättare för socialminister och tillika kd-ledare Göran Hägglund. Men redan innan dess kallade Caroline Szyber riksdagen för sin arbetsplats.
I tre år, mellan 2007 och 2010, tjänstgjorde hon nämligen som politiskt sakkunnig på riksdagskansliet.
– Det var en intressant och lärorik tid. Vad jag gjorde då var att skriva artiklar och anföranden – ungefär det jag gör idag, fast i andras namn, säger hon och skrattar.
Till en början hade hon ansvar för rättsfrågor. Senare bytte hon område till bland annat EU och försvarsfrågor. Hennes tid som tjänsteman har hjälpt i hennes roll som förtroendevald.
– Det har varit bra för mig. Jag kunde inte bara hitta i korridorerna utan jag visste också hur processerna såg ut, vilket har varit en fördel. Man märker hur många andra som kommit in i riksdagen för första gången har haft en lite längre startsträcka.
Tanken att själv ställa upp som kandidat inför valet 2010 kom delvis för att hon kände att hon ”hade lite mer att ge”.
– Många uppmuntrade mig också till det. Vi gjorde dessutom ett provval, där det gick ganska bra för mig. Jag blev stärkt i det.
Hon gestikulerar mycket, använder sitt kroppsspråk för att förstärka. En hårsnodd klämmer åt runt hennes hand och det kastanjebruna håret hänger ner över axlarna. Ljuset faller in från det stora fönstret bakom henne, medan hon fortsätter:
– Jag älskade valrörelsen. Det var intensivt, men också roligt. Man åker från en debatt om kultur på Lidingö, till en annan om kurders rättigheter ute i Norsborg. Det var både högt och lågt.
Samtidigt jobbade hon i uppförsbacke, eftersom hennes inte var ett känt namn varken lokalt eller på riksplanet.
– Då kände jag att jag fick göra något bra av det. Jag började blogga, twittra, skriva artiklar och på annat sätt vara aktiv.
Under sina cykelturer fram och tillbaka från jobbet funderade hon på hur hennes valaffischer kunde placeras ut i staden. Hon berättar också om samtalet från branschtidningen Resumé, som förvånades över att endast 100 affischer klistrats upp – trots att journalisten tycktes se dem överallt.
– Jag hade valt ut ganska strategiska platser. Istället för att tapetsera hela Västerbron satt min vid rödljuset, där man måste stanna, säger hon, med entusiasm i tonen.
Caroline Szyber hävdar att hon inte alltid sett sig som politiker. Men samtidigt framkallade hennes insteg i politiken inga förvånade miner bland vänner och bekanta.
– Det tog bara lite längre tid för mig att förstå.
Grunden för hennes politiska engagemang lades redan i elevrådet på högstadiet och gymnasiet. I och med dessa elevdemokratiska organisationer insåg hon att det gick att skapa förändring.
– Man förändrade i det lilla och det nära. Någonting väcktes där.
Som dotter till en politisk flykting från Polen är migrations- och integrationsfrågorna viktiga för henne. Och medan hon väjer sig för att kalla politiken misslyckad säger hon att det finns mycket som kan förtydligas.
– När något går fel skyller migrationsministern på Migrationsverket, som skyller på lagstiftningen. Det är mycket möjligt att politikerna tänkte fel från början.
Som jurist ser hon ofta redan när lagar ska stiftas hur de kommer att tolkas av andra jurister ute i landet. Men problemet är att riksdagen har ett stort underskott på juristutbildade, något som gör att lagarna inte alltid är helt tydliga.
Hennes förslag på förbättringar på området tangerar en annan, för henne, viktig fråga – den om småföretagaren.
– Väldigt många vill starta egna företag, men det är svårt i Sverige. Folk tar i princip egna lån för att starta upp en butik eller verksamhet.
Att enmansföretagen dessutom är rädda för att anställa fler har Caroline Szyber förståelse för, eftersom reglerna mellan små-, mellan- och storföretagare skiljer sig åt.
– Det finns en stor okunskap bland dem som aldrig haft en egen verksamhet. Folk förstår inte hur mycket man skattar bort och hur krångligt det ibland kan vara. Reglerna har förenklats, men jag känner att det finns väldigt mycket att göra.
Sverige har också många inbyggda fördomar vad gäller invandrare som landet måste ta itu med genom både kort- men också långsiktiga åtgärder och utbildning.
– Jag får ofta frågor om vart jag kommer ifrån, endast på grund av mitt utlandsklingande efternamn. Till skillnad från USA, där man är amerikan från dagen man har ett medborgarskap, frågar folk här om man är andra eller tredje generationens invandrare. Det är då inte så konstigt att folk inte känner sig välkomnade eller som svenskar.
Vad skulle du säga att du lärt dig under dina fem år i riksdagen?
– Hur mycket man kan påverka via lagstiftning och genom satsningar såsom via stimulanspengar. Allting handlar om att genom lagar och satsningar försöka skapa det samhälle som vi långsiktigt tror på.
I höstas blossade partiledarstriden inom Kristdemokraterna upp mellan Göran Hägglund och utmanaren Mats Odell. Caroline Szyber berättar att hon förvånades över somliga partikollegors reaktioner.
– Det var inte värdigt oss, det var alldeles för mycket ”negative campaigning”. Bilden av oss är att vi är sympatiska, pålitliga, snälla. Men vissa släppte på allt.
Samtidigt kom något positivt ur den svåra processen.
– Det är bra att ibland får pysa ut. Jag hoppas att vi nu kan vara lite mer ärligare med varandra istället för att försöka hitta en syndabock när det går dåligt.
Kristdemokraterna ligger och drar vid riksdagsspärren. Dina tankar kring det?
– I en mellanvalsperiod brukar det gå dåligt för oss. Vi måste fråga oss varför. Väljarna verkar tycka att vi är tydliga i valrörelsen men otydliga i mellanvalsperiod. Men man kan inte bara säga att det alltid går dåligt för oss mellan valen, utan det måste tas seriöst.
Många partier pratar om att bli tydligare – men hur gör man det?
– Vi måste tydligt göra skillnad på partiets politik och alliansens politik. Alla väljare förstår inte varför Kristdemokraterna behövs, och då måste vi få berätta det. Moderaterna ska inte ge oss en ministerpost till eller ta ett steg tillbaka, utan vi måste snarare bli tuffare.
Hon fortsätter:
– Självklart ska vi ha en enad front utåt inom alliansen, Göran kan inte alltid gå ut och säga att han inte håller med. Men då faller det istället över till vår partisekreterare eller oss riksdagsledamöter att visa vad kristdemokrater vill och hur vi kompromissar med de andra. En kompromiss är inte dålig om den innebär att beslutet går mer i en riktning än annars om vi inte hade funnits och påverkat.
På frågan om hur länge hon tänkt fortsätta politikerlivet svarar hon så länge hon tycker det är kul. Hon pekar på pakten mellan Mona Sahlin, Anna Lindh och Margot Wallström, om att de varje morgon ställde sig framför spegeln och frågade sig själva: Är det värt det?
– Det var en väldigt bra beskrivning. För tillfället är det här mitt drömjobb. Den dagen jag tappar den känslan kommer jag att göra något annat, men den tiden ligger långt fram, avslutar hon och ler.
tre personer som betytt mycket för Caroline Szyber:
• ”Min pappa, som är allt annat än politisk korrekt och som verkligen säger vad han tycker och tänker. Han har hjälpt till att bygga upp en bra självkänsla och att man ska våga tro på det man tycker.”
• ”Min mamma, som alltid varit närvarande under min uppväxt, men ändå lyckats göra karriär och gjort det hon vill.”
• ”Jag har också haft inspirerande lärare under mina skolår, som uppmuntrat och låtit oss tjejer att ta plats, och visat att om man jobbar hårt kan man komma hur långt som helst.”
tre snapshots av Caroline Szyber utanför jobbet:
• Tittar på tv, lagar mat, och cyklar.