Herr/fru talman
Vad uppnår man med att elda upp grannarnas bilar, eller med att slå sönder lokala butiksägares affär? Varför tänder man eld på ideella föreningars lokaler, såsom Husby konst- och hantverkarförening? Vad driver de ungdomar som tänder eld på Kista Montessoriskola, en skola för barn från förskoleklass upp till årskurs fem? Varför krossar man rutorna till föreningen Musketörernas lokal i Rågsved, en förening som arbetar för människor som är utsatta och som lever i, eller riskerar hemlöshet?
Jag kan förstå att unga känner en ilska och frustration men att göra sin röst hörd genom hot, skadegörelse och andra våldsyttringar kan aldrig accepteras. Att ha framtidstro, känna sig behövd och lyssnad till, är mänskliga behov som vi alla har. Tyvärr ökar inte möjligheterna att få behoven uppfyllda med våld och skadegörelse. Det blir inte fler jobb eller företag i områden där det är osäkert om man får ha sina saker och lokaler ifred.
Det husbybor drabbats av är fruktansvärt, många säger att de inte känner igen sig i sin egen stadsdel. Det vi sett är inget vi i Sverige är vana vid, även om det skett tidigare. Min första känsla är empati med de människor som vaknat till chocken av att se sin bil utbränd eller den egna butiken sönderslagen. Den andra känslan är upprördhet. Upprördhet över att människor förstör för sina medmänniskor. Men också upprördhet över deras försvarare. Som tycker att allt är det offentligas fel. Det är viktigt att vi samtidigt som vi frågar oss vad som är orsakerna är helt tydliga med att människor bär ett eget ansvar för sina gärningar!
Hur frustrerad man må vara har man alltid ansvar för sina egna handlingar. Dessutom måste jag vara tydligt – vad frustrationen beror på har inte framgått och bilden framgår inte tydligare för att fler bilar bränns. Det finns konstruktiva sätt att uttrycka sin mening. Om personer inte upplever att denna möjlighet finns måste vi självklart ta det på allvar men bilbränder gör inte dessa röster tydliga – snarare tvärtom.
Det diskuteras nu vad som är anledningen till det vi sett. En del vill lyfta fram att det är socioekonomiska faktorer som styr. Självfallet spelar dessa faktorer roll. Men att vara fattig och utan arbete leder inte automatiskt till att du slänger sten mot kvartersbutiken.
Avsaknaden av en fritidsgård gör inte att du tänder eld på grannens bil.
Andra debattörer vill lyfta fram att många av dem som vandaliserat har utländsk bakgrund. Lösningen på problemet skulle då ligga i att ”begränsa invandringen”. En sådan argumentation kan man naturligtvis säga mycket om. Utgångspunkten och människosynen är minst sagt ihålig. Att de som drabbas värst av kravallerna själva är utlandsfödda butiksägare eller bilägare verkar dessa tyckare dessutom bortse ifrån.
Dessa förklaringar missar alla något väldigt väsentligt. Nämligen föräldrarnas roll.
Föräldrarollen har kommit helt i skymundan. Barns och ungas uppväxtvillkor är det allra viktigaste. I detta är föräldrarnas roll central. Inte så att vi glömmer bort kampen mot sociala orättvisor eller behovet av tydlighet från rättsväsendets sida, tvärtom. Det finns ingen quick-fix för det som nu händer men i arbetet med att förhindra att det händer igen spelar föräldrarna och andra vuxna en nyckelroll. Hade det inte varit för alla vuxna som varit ute och nattvandrat de senaste veckorna hade nog inte situationen gått åt rätt håll.
Många föräldrar kan behöva stöd i sina föräldrarroller och det ska vi ge dem. Den politik vi ska fokusera på måste stå på ett stadigt ben av förebyggande insatser, där inte minst ökad samverkan mellan familjer, civilt samhälle, skola, socialtjänst och polis spelar en viktig roll. Det är viktigt med förebilder. Vi har alla ett ansvar för att utforma ett samhälle som är brottsförebyggande i sig. För Kristdemokraterna innebär det ett samhälle där vi tar ansvar för varandra. Där vi inte bara ser våra egna barn utan också skolkompisen och grannbarnet. En forskare intervjuade ett antal kriminella pojkar. Samtliga hade trassliga uppväxtförhållanden. De flesta hade fortsatt sin kriminella karriär, men några hade lyckats sluta. Den gemensamma nämnaren för dom var att de kunde uppge någon vuxen i sin närhet som de som barn känt tillit till. Det kunde vara en släkting, lärare, idrottsledare, granne eller någon annan. De som fortfarande levde ett kriminellt liv kunde inte nämna en enda person som de hade litat på under sin uppväxt. Lagstiftning och myndighetsinsatser är viktiga men det är också vårt personliga ansvarstagande för barn som far illa.
Polisens kortsiktiga målsättning är att skapa lugn och se till att personer och egendom inte skadas. På längre sikt måste vi få till positiva spiraler i dessa områden. Flera satsningar är på gång såsom satsningar på skolan, nystartszoner etc. Att polisen ska vara synlig och närvarande i lokalsamhället är också viktigt. Genom vardagliga möten och samtal på torg, skolor och fritidsgårdar läggs grunden för respekt och förståelse mellan unga, polis och andra goda krafter i samhället.
Herr/fru talman
Det finns något jag tror att vi behöver mycket mer av – samhällsgemenskap.
Det är därför så otroligt allvarligt när det skapas parallella samhällen och dörren till det gemensamma stängs. Det absolut farligaste är om människor känner att de inte räknas med. Att det gått så långt att de tror att ingen bryr sig. Att de enda förväntningarna som finns på dem är att det ska gå dåligt. Om du inte känner något hopp om att få ett arbete, kunna delta i det civila samhället och vara omgiven av människor som bryr sig på riktigt är det självklart så att risken för att du hamnar vid sidan av är stor. Jag har träffat ungdomar som upplever att det gemensamma samhället behandlar dem som att det är kört. De upplever att alla ändå tror att det ska gå dåligt för dem så varför kämpa för att bryta denna bild. Jag blir så otroligt ledsen när jag hör sådana här berättelser. Det är ett misslyckande för oss alla om människor känner att de inte är med i det samhälle som vi alla lever i.
Det gäller att ge dessa ungdomar förtroende tillbaka.
Sverige är troligtvis världens mest jämlika land. Vi har ett av världens minsta lönegap, fri utbildning och för dem som av olika skäl inte klarar studierna finns omskolning och vidareutbildning. Vi har skattefinansierad vård, äldre- och barnomsorg. Så ska det fortsätta att vara. Trots det väljer några att sätta eld på grannens bil och slå sönder kvartersbutiken för att få uppmärksamhet och mer rättigheter av ”samhället”. Det är samhället som avkrävs ansvar. Samhället är dock inte i första hand staten, samhället är människorna som lever i det, enskilda personer, familjer, föreningar och företag. Det är människor som tar personligt ansvar för sina egna handlingar och sina medmänniskor som Sverige behöver mer av.
Som ung är det naturligt att testa gränser. Att vilja se hur långt man kan gå innan någon säger till, sätter stopp. Hur polis, lärare och andra vuxna agerar är viktigt. Men hur föräldrar agerar är ännu viktigare. Alla vuxna måste reagera och agera – vi har alla ett ansvar. Ungdomar behöver lära sig vikten av att ta eget ansvar – både för sina handlingar och de eventuella konsekvenser som följer.
Det behövs ytterligare sociala satsningar. Kristdemokraterna i Stockholms Stadshus vill införa särskilda sociala investeringsfonder, en form av långsiktiga sociala investeringar, där vi avsätter resurser för att i förebyggande syfte stödja de barn och unga som löper störst risk att få problem i framtiden. Resurserna kan användas till satsningar på familjehemsplacerade barn, förebyggande insatser mot skolfrånvaro och stöd till dem som hoppar av gymnasiet.
Men samhället är så mycket mer än kommunen, staten och det offentliga. Vi har förbisett den styrka som finns i civilsamhället; i familjer, ideella organisationer, idrottsrörelsen, samfund, kooperativ och föreningsliv. I Sverige har vi under en lång tid nedvärderat det personliga ansvaret och litat på att det offentliga klarar av alla utmaningar genom enhetliga lösningar, program och åtgärder.
Från politiskt håll måste vi bli mycket bättre på att stödja det civila samhället med alla goda krafter och förebilder. Vi behöver människor som bryr sig. Ett fantastiskt exempel på detta är ungdomarna på Fittjaskolan som bestämde sig för att städa upp i centrum och alla de fältassistenter och ideella krafter som i ord och handling visar att det inte är okej att vandalisera och förstöra.
Herr/fru talman
Polisen och brandmän finns till för att hjälpa, därför blir jag oroad när det finns krafter som ser dem som sina största fiender. Jag är glad brandmannen Mattias Lassén satte ord på det:
”Jag är här om din pappa behöver hjälp om han krockar med sin bil, jag hjälper din syster om det börjar brinna i hennes kök. Jag kommer att simma i iskallt vatten för att hjälpa din lillebror om han trillat ur en båt även fast det är iskallt i vattnet. jag kommer att hjälpa din mormor om hon får hjärtstillestånd och jag kommer även att hjälpa DIG om du går igenom isen en solig dag i mars. Varför gör du så här mot mig? Jag har också en familj som vill träffa mig igen, precis som du!”
Herr/fru talman
Förhoppningsvis öppnar händelserna i Husby med flera för en nödvändig diskussion om det egna ansvaret och om hur vi främjar ett samhällsklimat som tydligt skiljer mellan rätt och fel. Vi hoppas också att föräldrarnas ansvar och samhällets stöd till familjer hamnar i strålkastarljuset. Det handlar inte bara om att säga ifrån när saker går snett utan minst lika mycket om att ta sig tid och att vara förebilder. Barn behöver vuxna som vågar vara vuxna. I alla miljöer där barn befinner sig. Skrota uttrycket ”mina barn och andras ungar”. Vi har ett gemensamt ansvar för samhället. Det är tillsammans vi löser problemen, inte genom att peka finger åt det offentliga.
Sverigedemokraterna har så sent som i mars väckt en motion där de säger att de tycker att vi satsar för mycket på integration. Ni vill att människor integreras och lär sig svenska. Men ni vill inte satsa en enda krona.
Det behövs göras fler satsningar på att hjälpa till att rusta upp bostadsområden och det behövs satsningar för att få in ännu fler på arbetsmarkanden, speciellt med fokus på unga. Satsningar som kommer att leda till att fler känner förtroende och framtidstro. Satsningar som gör att fler blir en del av samhällsgemenskapen.
