Vi har alla ett ansvar för våra medmänniskor

Vi ser allt oftare tiggare på våra gator. De har funnits i storstäderna i ganska många år, men inte i den här omfattningen, och att fenomenet är så spritt ute i landet är något helt nytt. Dessa människor lever i djup fattigdom i sina hemländer vilka ofta är Rumänien och Bulgarien. Många av dem är romer som är utsatta för djup diskriminering vilket många gånger gör det helt omöjligt att få ett arbete och skapar utanförskap och isolering. Att det är extremt utsatta människor vi talar om måste vara en grund i hela diskussionen. Det väcks förslag om att förbjuda tiggeri eller att förbjuda människor att ge. Det kommer inte lösa problemen men framförallt är det principiellt felaktigt. Det kan inte vara förbjudet att be om hjälp eller att hjälpa.
Icke desto mindre måste vi på olika sätt agera. Det är inte en hållbar situation vi ser idag där människor inte ser någon annan väg än att lämna sina familjer för att tigga ihop till sin försörjning. Många tycker att det på alla sätt känns felaktigt att människor ska tvingas tigga och vill hjälpa men känner en stor osäkerhet i hur detta bäst görs.

Man behöver hantera det här det här problemet på fler plan. Först och främst handlar det om att bidra med stöd till EU-migranter. Att det offentliga själv eller med stöd till det civila samhället vid behov bidrar med sovplats under den kallaste vintermånaden, hjälper till med annat akut stöd och riktad information om rättigheter och skyldigheter som den enskilda EU-medborgaren har i andra länder. En viktig del i detta är också att informera om möjligheter att söka arbete. Det här är åtgärder enskilda kommuner behöver ta tag i tillsammans med det lokala civilsamhället. Det är åtgärder som är att betrakta som symtomdämpande, men det bidrar inte till att lösa grundproblematiken. Problemets kärna är att det finns EU-medborgare som har större möjlighet att få livet att gå ihop genom att tigga, än genom arbetsmarknaden i sina hemländer.

Det är en oacceptabel situation som vi måste komma till rätta med. Rumänien och Bulgarien omfattas precis som övriga europiska länder av unionens fria rörlighet. Det är bra, och har i allt väsentligt verkat till hela Europas fördel. Men den fria rörligheten kommer inte utan villkor, dess existens gör att de sociala förhållandena i de fattigare EU-länderna också av den anledningen är en angelägenhet för hela unionen. Sveriges regering har i förhandlingar med Rumänien försökt hitta lösningar på hur man skulle kunna gå vidare för att höja levnadsstandarden för romerna i landet. Landet har som EU-ministern uttryckt saken visat ett ointresse för saken. EU har via sociala fonder och annat ställt stora resurser till förfogande för att lyfta levnadsstandarden i både Bulgarien och Rumänien, men pengarna fastnar på vägen och problem med korruption är fortfarande höst påtagligt.

Om länderna fortsätter vara ointresserade av att lyfta levnadsstandarden för de mest utsatta i sina länder, trots att unionen ställer medel till buds, måste övriga EU sätta handlingar bakom orden. Tålamodet från kommissionens sida har varit alldeles för stort. Budskapet måste bli kristallklart: vi hjälper gärna till båda med pengar och kompetens men ni måste själva aktivt jobba för att den grupp människor som nu reser Europa runt och tigger får en dräglig tillvaro på hemmaplan . Om inte moroten i form av EU:s sociala fonder fungerar behöver piskan i form av sanktioner och uteblivna EU-bidrag på allvar lyftas till diskussion. Vi kan i sammanhanget också notera att en västeuropeisk gatubild präglad av tiggande romer, knappast dämpar den opinionsmässiga framgången för främlings- och EU-fientliga extremistpartier.

Att förbjuda tiggeri tror vi är helt fel väg att gå. Att göra inskränkningar i den inre rörligheten lika så. Det finns bara en väg – och det är ett lyfta tiggarna ur fattigdom. Det går endast att uppnå genom att se till att det blir ekonomiskt ohållbart för länder som Rumänien och Bulgarien att inte agera för minskad inhemsk fattigdom.

Var social, dela med dig!

,