Skriver i senaste numret av Kristdemokraten med Mario Blanco Shevchenko om den oroande utveckling i Ukraina.
Makthavarna i Kreml har ingen som helst respekt för den internationella diplomatin och Ukrainas väg mot EU. Det har varit en turbulent period för Ukraina sedan landet blev självständigt 1991. Landet har kämpat sig igenom regeringskriser, politiska konflikter och en alltför omfattande statlig och byråkratisk kontroll vilket har lett till korruption med ett ansvarslöst parlament.
Relationen med grannlandet Ryssland påminner mycket väl om medeltiden då Ukraina kallades ”Lillryssland”. Putin vill ha landet som en moskovitisk koloni, precis som förr.
Den ryska dominansen i landet har satt sina spår och förra regimen, under president Leonid Kuchma 1994-2005, visade ett starkt stöd till Ryssland. Man sålde ut Ukrainas ekonomi till det makthungriga grannlandet och i utbyte fick man politiskt stöd som visade världen att Ukraina fortfarande är under deras vingar. Det har för politikerna varit en stor fråga om de står för ett närmande till EU speciellt med det känsliga läge som är med Ryssland.
Ukraina är med i det Östra partnerskapet, som kom till på svensk-polskt initiativ och lanserades vid ett toppmöte i Prag våren 2009. Målsättningen är att öka förutsättningarna och drivkrafterna för reformer i partnerländerna för att därmed också kunna få till stånd ett närmare EU-samarbete – ekonomiskt, men också politiskt och genom ökade kontakter mellan människor i länderna. Den i dag väletablerade europeiska grannskapspolitiken ENP (European Neighbourhood Policy) är ett oerhört viktigt redskap i EU:s utrikespolitik. EU-länderna bör känna ett speciellt ansvar gentemot sina grannländer, både av moraliska och säkerhetspolitiska skäl.
Ukraina har undertecknat ett stort handels- och associationsavtal som håller på att ersätta den nuvarande lagstiftningen i Ukraina vad gäller frihandel. Man har uttryckt sig positivt till religionsfrihet, skydda nationella minoriteterna och värna om de demokratiska rättigheterna.
Ukrainas nya politik handlar om ett stort steg mot ett mänskligare och en mer human politik utan påtryckningar från Ryssland. Civilsamhällets frihet och rättsstatsprincipen står på spel. Putin vill förstöra det här.
Makthavarna i Kreml har ingen som helst respekt för den internationella diplomatin. Man skyller allting på NATO när det egentligen handlar om det civila samhällets förtjänst i Ukraina. Volontärer som hjälper bistår den ukrainska militären med mat och kläder. Vanliga hederliga medborgare, allt från pensionärer och studenter kämpar för ett fritt Ukraina.
Allt fler dör i östra Ukraina och från Rysslands sida har man även börjat med stridsgas. Det har gått ett år och Ryssland vägrar backa. Ukraina behöver all hjälp de kan få. Att frysa ryssarnas bankkonton i USA är inte lösningen. Man ser klart och tydligt på att ryssarna tar över allt fler områden. Senast i veckan dog ett trettiotal i ett attentat mot en marknad i Mariupol. En granattack som uppfyller alla kriterier för att räknas som krigsbrott. NATO har bevis på hur allt fler områden kontrolleras över rebellerna, med hänsynslösa angrepp mot befolkningen och den ukrainska militären. Allt pekar på att ryssarna vill ha en rak landväg in till Krim. Rebellerna har även brutit mot de vapenvilorna som båda sidorna har kommit överens om.
Proryska rebellerna har även tagit sextiotal ukrainska soldater som fångar där de ständigt utsatts för tortyr. Den ukrainska militären skulle aldrig sjunka till en sådan låg nivå och ännu en gång så visar Ryssland sin sanna sida. Ryssland förödmjukar Ukraina och hatet bara ökar. Ukraina har aldrig förklarat krig mot Ryssland och väljer att inte göra det heller. Man vill lösa det diplomatiskt, men påtryckningarna från Rysslands sida trappas upp och snart har man inget val.
Caroline Szyber (KD), riksdagsledamot, Kic-styrelse
Mario Blanco Shevchenko, ledamot Kic-styrelse
