Vitrysslands folk förtjänar en aktiv svensk utrikespolitik

Skriver idag på Svt opinion tillsammans med Alexander Mazurkin från Kic-kansli.

”I Belarus fall har Margot Wallström stora skor att fylla. Vi ser ännu inga tecken på att hon har börjat göra det. I utrikesdeklaration 2015 nämndes inte Vitryssland alls för första gången på flera år”, skriver Caroline Szyber (KD) och Alexander Mazurkin.

Ända sedan presidentvalet 2010 har utvecklingen gått åt fel håll i Vitryssland (Belarus) och få uppmärksammar vad som försiggår i Europas sista diktatur.

Kriget i Ukraina och en oroande utveckling i Ryssland tillåter president Lukasjenko att fortsätta styra landet repressivt. Bara senaste åren har flera lagar införts som begränsar landets medborgare – exempelvis en lag som i princip omöjliggör demonstrationer.

EU och USA är förvånansvärt tysta när landet faller djupare ner i diktatur. Sverige har som enskild nation begränsade möjligheter att påverka interna skeenden i Vitryssland, varför det blir ännu viktigare att de redskap vi har utnyttjas klokt.

Inför presidentvalet i november 2015 behövs både tydliga krav på regimen och ett starkt stöd till det civila samhället och demokratirörelsen.

Trots 20 år vid makten avser Lukasjenko att ställa upp igen. Tyvärr finns ingen anledning att tro att detta val blir mer demokratiskt. Valfusket var utbrett 2010 då Lukasjenko fick mer än 80 procent av rösterna, vilket flera utländska medier bekräftar.

Valet följdes av våld och hårda repressalier mot politiska aktivister och medborgarrättskämpar, samt hårda fängelsestraff för några av oppositionens presidentkandidater.

Den tragiska utvecklingen och den propaganda som följde från regimen har tagit hårt på den vitryska oppositionsrörelsen. Hot och trakasserier av olika slag samt risken att förlora jobbet gör färre villiga att engagera sig.

Ett halvår innan presidentvalet finns därför inga uttalade kandidater, förutom Lukasjenko själv. Då TV och radio är statligt ägda blir det i princip omöjligt för eventuella kandidater att få utrymme i media.

Kriget i Ukraina har ökat Lukasjenkos möjligheter att legitimera sin position både inom landet men också utomlands. Statlig propaganda har under lång tid beskrivit den vitryska oppositionen som ett hot mot stabiliteten och freden i landet.

En majoritet av befolkningen tror därför att landet hamnar i en liknande krigssituation som Ukraina om den EU-vänliga oppositionen kommer till makten. Oppositionen är besviken på EU vars tystnad ses som ett tecken på förlorat hopp om Belarus som ett framtida demokratiskt land.

I den här situationen behöver svensk utrikespolitik vara tydligare än någonsin. Att vara en oberoende röst i världspolitiken är direkt kontraproduktiv i fallet Belarus. Vi behöver snarare vara en blåslampa i EU.

Ett konkret sätt är att verka för visumfrihet. Ett visum för en vitrysk medborgare kostar dubbelt så mycket som för andra icke EU-medborgare i Östeuropa. Isoleringen det medför tjänar enbart den vitryska regimen på.

För det andra – när yttrandefriheten är så begränsad för oppositionen behöver oberoende media och journalister stöd, särskilt de som verkar online. Detta kan ske både genom ett utökat demokratistöd från Sverige men också med samlade insatser från EU.

För det tredje – en rad svenska organisationer har under många år byggt upp vänskapliga och nära relationer till civilsamhället i Vitryssland. Sveriges regering bör utöka möjligheten till solidariskt utbyte dem emellan.

I Belarus fall har Margot Wallström stora skor att fylla. Vi ser ännu inga tecken på att hon har börjat göra det. I utrikesdeklaration 2015 nämndes inte Vitryssland alls för första gången på flera år.

Sverige har historiskt och under Alliansregeringens tid varit ett av få länder som tydligt visat sitt stöd till demokratirörelsen i Vitryssland. Att prioritera bort länder som ligger nära Sverige riskerar bara nya kriser i Östersjöområdet.

Vitrysslands folk förtjänar en aktiv svensk utrikespolitik som tar sikte på ett fritt och demokratiskt Vitryssland.

Var social, dela med dig!

,