Skriver i senaste numret av Kristdemokraten om huruvida det går bygga nytt billigt och framförallt hyresrätter. Och att bygga för resurssvaga hushåll.
Den nya regeringen har sedan den tillträdde på goda grunder anklagats för passivitet. Ställda inför begäran om en politik som kan bidra till lösningar har man genomgående tigit stilla. När sedan något framförts har det varit förslag som motverkar fler boenden, som när bostadsministern gick ut med hot om att strypa andrahandsmarknaden.
I samband med vårändringsbudgeten kom till sist regeringen dragande med det gamla skyltexemplar man utan framgång använt under tidigare förlorade år – byggsubventioner. Man vill satsa 3,2 miljarder kronor årligen och tror sig på det sättet stimulerat till ytterligare 15 000 lägenheter per år. Miljarderna urholkas dock omedelbart genom följderna av de fördubblade arbetsgivaravgifterna för ungdomar man samtidigt inför. Kostnadschocken motsvarar 2,4 miljarder och enligt en sammanställning som Svenska Handel, Visita och Almega gjort, står byggbranschen som den bransch näst efter hotell- och restaurang branschen vilken drabbas hårdast.
Byggsubventionernas förlamande verkan på byggbranschen är väl dokumenterad. Istället för en sund konkurrens där de bästa affärsidéerna får huvudrollen blir bidragsoptimerandet viktig för företagen. Med politiken i huvudrollen väntar hellre byggherren på nästa års bidrag istället för att sätta spaden i jorden. Erövrade markanvisningar får ligga och småputtra i företagens grytor istället för att bli till bostäder. Kommunerna får också anledning att öka sina markpriser då man ser anledning att kunna ta lite mer betalt.
Bostadsbristen är ett tillväxthinder. Snabbväxande och friska företag söker personal för att expandera sin verksamhet men ser sina rekryteringar misslyckas på grund av bostadsfrågan. Företag tvingas därefter bygga upp sidoverksamheter som fastighetsförmedlare. Flera företag i Stockholm jonglerar hundratals lägenheter via andrahandskontrakt som de tillhandahåller attraktiv personal. Kundsegmentet av högkvalificerad, internationell arbetskraft har identifierats också av byggbolagen vars nybyggnationer till stor del består av premium, sjöutsikt, kajnära, exklusiva vitvaror, med den senaste tekniken för energiförbrukning. Det är bra. Bra för skatteintäkterna, stadsutvecklingen och i någon mån bostadskedjan.
Men vem bygger för de med begränsade ekonomiska resurser? De som vill arbeta i staden med något av de många tjänsteyrken, kringyrken, som uppkommer till följd av de högkvalificerade jobben? Den nyanlände invandraren med två, tomma händer? Och för all del, vem bygger på landsbygden i bruksorten?
Att bygga för människor med begränsade ekonomiska resurser är den i särklass största utmaningen. Vi ser en allt större del av befolkningen som får svårare och svårare att få fotfäste på bostadsmarknaden. Här måste vi tänka nytt. En viktig del är att kommunerna ökar takten väsentligt på planläggningen, vi har en brist på byggbar mark. Det går att bygga billigt, det finns faktiskt förutsättningar för både hyres- och bostadsrätt med rimlig prisbild. De affärsidéer som bygger dessa bostadskoncept kommer dock inte av politiskt initierade subventioner utan genomtänkta navigationer i dagens snåriga och tidskrävande lagstiftning. Genom att politiken tämjer och reducerar kraven på särlagstiftningar, utformningskrav, långsamma kommunala instanser kan flera aktörer börja bygga på platser där det idag inte anses möjligt. Kort sagt det är för krångligt idag, tar för lång tid – allt detta leder till att det blir dyrare det är inte bra för konkurrensen och gör det i slutändan mer kostsamt för den som ska bo. Politiken ska ge förutsättningar, underlätta inte försvåra därför behövs fortsätta regelförenklingar och att se över instansordningen så överklagandeprocesserna inte tar så lång tid som idag och samma ärende kan överklagas gång på gång.
Rörligheten på såväl hus och bostadsrätter som hyresrätter måste också öka, det är en annan stor utmaning. Att vi idag också har ett system där du idag i vissa fall betalar nästan samma kvadratmeterpris för östermalmsvåningen som i den slitna miljonprogramslägenheten cementerar dessutom den möjliga rörligheten.
Under kristdemokraternas tid med ansvar för bostadsfrågorna i regeringen började vi vända på de stenar alla vet ligger i vägen för en normal bostadsmarknad. Den nuvarande regeringen låter helst alla stenar ligga kvar och tillför gärna nya. En trovärdig och hållbar bostadspolitik manar oss kristdemokrater att fortsätta vilja reformera så att människor kan ha ett hem.
Uppdatering:
Fick mail från Hyresgästföreningen som hade synpunkter på det jag skrev.
”Hej Caroline,
Läste din blogg igår på temat ”Går det att bygga billiga hyreslägenheter” Reagerade lite på påståendet att kvadratmeterpriset skulle vara detsamma mellan Östermalm och en lägenhet i miljonprogrammet.
Vi har tagit fram en rapport om hyresskillnaderna i Stockholm som visar att den skillnaden är 32 procent mellan en hyresrätt i Stockholms innerstad och en lägenhet i ytterförort. Bifogar den!
Trevlig helg
Erik Elmgren
Hyresgästföreningen Riksförbundet
Förhandlingschef”
Jag har läst och tagit del av rapporten och också svarat dem. Och förtydligar också ovan till i vissa fall. Har själv bekantar som betalar lika mycket där läge borde spela avgörande roll.
Hej!
Intressant läsning och bra du hörde av dig, jag förtydligar. Ibland kan de vara 32 procent, som i er rapport. Andra gånger är de betydligt lägre, rentav lika ska dock sägas.
Är tydligt när jag talar med kommuner och såväl Hyresgästföreningen, SABO och Fastighetsägarna att vi i Sverige i inte bara en hyresreglering i Sverige, utan 290. En för varje kommun. Även om jag ser att det systemet är på väg bort sedan en dom i år så har vi kvar den ordningen fortfarande. Följer detta noga.
