Inga omfattande ändringar trots att avtalslagen fyller 100 år – så behöver den reformeras nu?

Skriver på Dagens juridik inför fredagens jubileumsseminarie om Avtalslagen om huruvida denna behöver reformeras.

DEBATT – av Caroline Szyber, jur.kand, ordförande i civilutskottet (KD) och arrangör av jubileumsseminariet

I år fyller den svenska avtalslagen 100 år. Det kommer att uppmärksammas i riksdagen genom ett jubileumsseminarium nästan på dagen av lagens utfärdande.

Lagen har, trots sin stora betydelse, inte genomgått några omfattande förändringar sedan dess. Den sista större ändringen skedde på 70-talet genom införandet av 36 § om oskäliga avtalsvillkor. Den centrala frågeställningen för seminariet kommer därför att vara; behöver avtalslagen reformeras och i så fall – hur?

Avtalslagen utgör själva kittet för hur både fysiska och juridiska personer i Sverige ingår bindande överenskommelser med varandra. Av den anledningen är det förståeligt att tankar på förändringar av lagen betraktas med en stor dos skepticism. Dåliga regler på avtalsrättens område innebär stora risker och kostnader för såväl enskilda som samhälle och näringsliv i stort.

Senast en motion behandlades i riksdagens civilutskott om en översyn av avtalslagen var våren 2012 och innan det får man gå tillbaka till lagutskottets dagar och ett betänkande från 2006. I båda fallen rörde det sig om tämligen övergripande motioner om en översyn av lagstiftningen och likaledes summariska avfärdanden av behovet av en sådan.

Den pågående utredningen om åtgärder mot fakturabedrägerier (dir 2014:12) fick dock i uppdrag att överväga förändringar av ogiltighetsreglerna i avtalslagen i syfte att angripa problemet med bluffakturor. Inriktningen på att just komma till rätta med bedrägliga beteenden har under de senaste åren legat i fokus för den politiska debatten kring avtalsrätten, bland annat genom motioner med krav på åtgärder mot fakturabedrägerier.

År 2012 anordnade civilutskottet en offentlig utfrågning om bluffakturor där bland annat tanken om att införa en generell ångerrätt för avtal mellan näringsidkare diskuterades. För närvarande utreds även ett allmänt krav på skriftlighet vid avtal mellan näringsidkare och konsumenter i syfte att motverka oseriös telefonförsäljning.

Frågan är om de bakomliggande faktorerna till dessa förslag är ett symptom på att rättsväsendet och tillsynsmyndigheter har problem med att hantera en ny sorts kriminalitet, systematiska bedrägeribrott i stor skala, eller om avtalsrätten i sig brister.

Under förra året minskade antalet anmälningar om bluffakturor på grund av att fler anmälningar lett till rättegång och fällande domar, någonting som tyder på att satsningar på rättsväsendet kan vara en mer framkomlig väg än tuffare regleringar.

Alla vi som studerat avtalsrätt är dock väl medvetna om att lagtexten i sig ofta inte ger tillräcklig ledning i hur en fråga ska lösas eller ett avtal utformas för att uppnå det avsedda syftet. Svaren återfinns i stället i praxis och doktrin.

Detta är inte konstigt givet att Sverige 1915 var ett helt annat samhälle med helt andra typer av transaktioner än vad vi möter idag, i synnerhet inom näringslivet. Kanske är det därför så att lagen egentligen inte behöver förändras i sak, utan endast skrivas om för att uttrycka allt det som nu är gällande rätt och därigenom bli mer lättillgänglig för medborgarna.

Min förhoppning är att vi möts den 12 juni i Riksdagen för att diskutera dessa frågor och att vi politiker kan få tydliga inspel till det politiska arbetet med avtalsrätten under den pågående mandatperioden.

Var social, dela med dig!

, ,