I söndags höll jag tal om romer och Sverige. Skrev ned lite tankar innan även om jag sedan inte följde manus. Efteråt bra frågor och diskussion, tydligt tyvärr att Rumänien och Bulgarien inte ens vill ha EU-pengar för att se inte bryr sig om romer, diskrimineringen är så utbredd. Mycket problematiskt och visar på vad som sker när man enbart ändrar saker på papper och inte i verkligheten. Inget av länder uppfyllde Köpenhamnskriterierna inför EU-medlemskap och resultatet av detta ser vi idag. Beklagligt på så många plan främst mänskligt men även för hela EU som projekt där man börjat ifrågasätta den fria rörligheten.
Vi ser allt oftare tiggare på våra gator. De har funnits i storstäderna i ganska många år, men inte i den här omfattningen, och att fenomenet är så spritt ute i landet är något helt nytt. Dessa människor lever i djup fattigdom i sina hemländer vilka ofta är Rumänien och Bulgarien. Många av dem är romer som är utsatta för djup diskriminering vilket många gånger gör det helt omöjligt att få ett arbete och skapar utanförskap och isolering. Att det är extremt utsatta människor vi talar om måste vara en grund i hela diskussionen. Icke desto mindre måste vi på olika sätt agera. Det är inte en hållbar situation vi ser idag där människor inte ser någon annan väg än att lämna sina familjer för att tigga ihop till sin försörjning. Många tycker att det på alla sätt känns felaktigt att människor ska tvingas tigga och vill hjälpa men känner en stor osäkerhet i hur detta bäst görs.
Man behöver hantera det här det här problemet på fler plan. Först och främst handlar det om att bidra med stöd till EU-migranter. Att det offentliga själv eller med stöd till det civila samhället vid behov bidrar med sovplats under den kallaste vintermånaden, hjälper till med annat akut stöd och riktad information om rättigheter och skyldigheter som den enskilda EU-medborgaren har i andra länder. En viktig del i detta är också att informera om möjligheter att söka arbete. Det här är åtgärder enskilda kommuner behöver ta tag i tillsammans med det lokala civilsamhället. Det är åtgärder som är att betrakta som symtomdämpande, men det bidrar inte till att lösa grundproblematiken. Problemets kärna är att det finns EU-medborgare som har större möjlighet att få livet att gå ihop genom att tigga, än genom arbetsmarknaden i sina hemländer.
Det är en oacceptabel situation som vi måste komma till rätta med. Rumänien och Bulgarien omfattas precis som övriga europiska länder av unionens fria rörlighet. Det är bra, och har i allt väsentligt verkat till hela Europas fördel. Men den fria rörligheten kommer inte utan villkor, dess existens gör att de sociala förhållandena i de fattigare EU-länderna också av den anledningen är en angelägenhet för hela unionen. Sveriges regering har i förhandlingar med Rumänien försökt hitta lösningar på hur man skulle kunna gå vidare för att höja levnadsstandarden för romerna i landet. Landet har som EU-ministern uttryckt saken visat ett ointresse för saken. EU har via sociala fonder och annat ställt stora resurser till förfogande för att lyfta levnadsstandarden i både Bulgarien och Rumänien, men pengarna fastnar på vägen och problem med korruption är fortfarande höst påtagligt.
Om länderna fortsätter vara ointresserade av att lyfta levnadsstandarden för de mest utsatta i sina länder, trots att unionen ställer medel till buds, måste övriga EU sätta handlingar bakom orden. Tålamodet från kommissionens sida har varit alldeles för stort. Budskapet måste bli kristallklart: vi hjälper gärna till båda med pengar och kompetens men ni måste själva aktivt jobba för att den grupp människor som nu reser Europa runt och tigger får en dräglig tillvaro på hemmaplan . Om inte moroten i form av EU:s sociala fonder fungerar behöver piskan i form av sanktioner och uteblivna EU-bidrag på allvar lyftas till diskussion. Vi kan i sammanhanget också notera att en västeuropeisk gatubild präglad av tiggande romer, knappast dämpar den opinionsmässiga framgången för främlings- och EU-fientliga extremistpartier.
Det går endast att uppnå genom att se till att det blir ekonomiskt ohållbart för länder som Rumänien och Bulgarien att inte agera för minskad inhemsk fattigdom.
Mot bakgrund av åratal av antingen tvångsassimilering eller utstötning är detta inte särskilt svårt att inse. Först när man inte behöver vara rädd att utplånas, och känner sig trygg i förvissningen om att få leva med respekt för den egna identiteten, kan man våga anamma delar av majoritetssamhället.
Diskrimineringen av Europas romer får inte fortgå. Den är direkt ovärdig de demokratiska rättsstater, med människovärdet som ledstjärna, som EU:s medlemmar skall utgöra. I snart tusen år har romerna varit bosatta på europeisk mark. Europas 12-15 miljoner romer är européer. De skall behandlas därefter: med respekt och medmänsklighet, och med vetskapen om att de åtnjuter samma fri- och rättigheter som övriga EU- medborgare.
Det är lätt att i ord bekänna att ”Jag avskyr diskriminering” men ibland är läpparnas bekännelse högre än vi klarar att leva upp till. Jag tror nämligen att få människor är fria från fördomar. Ibland har de naturligtvis sina skäl. Men i de allra flesta fall är det ett generaliserande som bygger på någon slags ogrundad rädsla för det som inte är precis som jag. Och även om en fördom grundar sig i något kan ändå det generaliserande den ger upphov till leda till just diskriminering. Det går naturligtvis exempelvis att konstatera att brottslighet förekommer mer i vissa typer av grupper men det gör inte att vi kan behandla alla i den gruppen som om de vore brottslingar.
Runtom i Europa kränks människor dagligen. Romer är en oerhört utsatt grupp. Många gånger står de allra längst ner i samhällets hierarki och andra människor väljer aktivt att på olika sätt markera avstånd. Bensinsmacksreportaget är inte en enskild företeelse.
Enda sättet att angripa denna diskriminering är ett övergripande angreppssätt. Tillsammans med kunskap om och förståelse för romers situation som minoritetsgrupp krävs effektiv lagstiftning som skyddar grupper mot rasistiska uttryck. Genom att minska de rasistiska uttalandena minskar också möjligheten att föra vidare de stereotypa bilder av romer som idag till viss del är rådande i det svenska samhället. För att kunna synliggöra diskriminering av romer krävs förutom ett individperspektiv också ett strukturellt perspektiv som tar hänsyn till företeelser som de utpräglade fördomar, regelverk och normsystem i samhället som begränsar romers möjligheter till lika villkor. Diskrimineringen mot romerna i Sverige verkar vara mer vanligt förekommande än vad vi i Sverige vill erkänna och denna diskriminering ter sig utgöra en del av romernas vardag.
Ofta målas romer ut som offer eller problem. Mycket handlar om okunskap och brister på kontaktpunkter. Men det ska inte heller stickas under stol med att det finns personer och grupper i Sverige som inte har något som helst intresse av att romer framställs på andra sätt. Fördomarna om romerna bidrar nämligen till att bekräfta deras världsbild. Att fördomarna är så utbredda leder självklart också till risken för att verkligheten blir ännu mer som fördomarna gör gällande. Om alla tror att du inte vill jobba exempelvis är det självklart mycket mindre chans att du faktiskt får ett jobb.
Det är viktigt att vi står upp mot vardagsrasismen. För det är när vi själva inte säger ifrån då vi hör fördomar och dåliga skämt som de för vissa blir till en sanning. Det behövs kunskap, förståelse såväl som effektiv lagstiftning mot diskriminering. Kan vi bryta de rasistiska och stereotypa uttalandena kan vi också bryta utvecklingen att fördomar bara förs vidare och vidare och vidare.
