Under studieresa med utskottet till Korea blev det lite paus i genomgång vad som behöver ändras för att få igång byggandet. Jag har heller inte sammanfattat lördagsintervjun med bostadsministern. Men det beror främst på att det inte var mycket nytt som kom fram i lördagsintervjun. Mer än att finansministern inte tyckte om hans personliga åsikter då han uttalade sig om frågor på hennes bord. För lyssnare, väljare som politiker, är det inte helt klart med personliga åsikter hos statsråd. Då bör man vara övertydlig men inte så intressant egentligen då det intressanta är vad regeringen vill. Så lämnar den utan vidare kommentarer.
Vad som hämmar bostadsbyggandet? Riksintressen är ytterligare en faktor.
Systemet för riksintressen är föråldrat och kritiserat för att det försvårar planeringen av nya bostäder. Tyvärr tycks det nu som att antalet riksintressen kan komma att öka genom att myndigheter från olika håll pekar ut sin intressesfärs anspråk på riksintresse. Riksintressesystemet som det fungerar i dag är ett hinder mot ökat bostadsbyggande.
Ett riksintresse är tänkt att vara ett särskilt värdefullt område som ska bevaras för framtiden. Systemet byggdes upp för flera decennier sedan och har sedan mer eller mindre lämnats vind för våg av det politiska systemet. Riksintressen ska bevara möjligheter för framtiden eller vårda vår historia för kommande generationer. Men systemet är otympligt och föråldrat och har också fått kritik från Riksrevisionsverket (RIR 2013:21). Riksrevisionen konstaterade att statens hantering av dessa riksintressen försvårar för kommunerna att planera nya bostäder. Riksrevisionen påpekade att kommunerna inte har fått tillräckligt med stöd från länsstyrelserna som i sin tur inte har fått stöd från Boverket. Efter att Riksrevisionen förmedlade sin kritik enades riksdagen om tillsättandet av Riksintresseutredningen vilka presenterar sitt slutbetänkanden 1 december 2015. I ett delbetänkande har utredningen redan uttryckt att man inte ser riksintressen som den viktigaste förklaringen till landets otillräckliga byggtakt. Enligt Kristdemokraterna är dock inte den nuvarande bostadsbristen resultatet av en enda faktor. Flera faktorer samverkar till att göra bostadsbyggande dyrt, krångligt och långsamt. Riksintressen är en sådan faktor. Systemet bör därför kunna granskas kritiskt utifrån dess hämmande effekt för tillkomsten av bostäder.
Idag kan har varje myndighet möjlighet att utan politiskt inflytande peka ut områden som den anser är av riksintresse. Riksantikvarietämbetet har till exempel pekat ut 1650 områden som riksintressen för kulturmiljövård. Enligt Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) är 30 procent av marken idag utpekat som riksintresse. Varje myndighet har dessutom sina egna kriterier när de pekar ut områden av riksintresse. När väl ett riksintresse är utpekat så ligger det där för all framtid. Men samhället förändras hela tiden och det som ansågs vara av riksintresse igår behöver inte nödvändigtvis anses vara det idag. Riksintressesystemet som det fungerar i dag är ett hinder mot ökat bostadsbyggande och medverkar inte till hållbarhet.
I kvällens Rapport sa professor vid KTH Göran Cars ”bostadsbyggande är nog mer riksintressen än många andra” kan inte annat än instämma.
Uttalade mig i Fastighetstidningen för några veckor sedan om Riksintresseutredningen vars förslag inte kommer att ge fler bostäder
…Szyber:. ”För egen del blev jag ganska nedslagen när delbetänkandet kom, över att se att man inte hade valt att göra bostadsbyggande till ett riksintresse. Nu känner jag en oro över att antalet intressen kommer att bli fler. Den utvecklingen tror jag inte kommer att leda till fler bostäder.
Jag vet att det är väldigt svårt att komma överens om en rangordning när alla tycker att deras intressen är viktigast och många intressen dessutom överlappar varandra rent geografiskt. Men i den situation vi är i just nu måste vi titta på var det finns mark att bygga på.
Jag har svårt att se att förslagen kommer att gå igenom utan att man har SKL med sig. Kommuner brukar ju vilja ha mer makt och större självbestämmande, men att deras egna centralorgan är kritiska till att ansvaret ska hamna på kommunal och regional nivå är väldigt talande”, kommenterar Caroline Szyber.
