Se tisdagen seminarium om ägandeärtt Trä- och möbelföretagen Bland de politiker som medverkande fanns bland annat Caroline Szyber (KD) som höll med om att äganderätten är hotad, men att hon uppfattade flera positiva motkrafter vid det här seminariet. Se seminariet här på SVT forum
Sverige har under de senaste åren sett flera större bosättningar etablera sig, både i anslutning till städer såväl som i skogsmark. Det handlar främst om boplatser för de grupper av EU-migranter som uppehåller sig i stadsbilden eller bärplockare med skogen som arbetsplats under långa arbetsdagar. Ett ytterligare inslag är den mer mobila gruppen som kallas asfaltsläggare för sina skojaraffärer med villaägare.
Äganderätten är en fundamental rättighet, stadgad i våra grundlag (Regeringsformen 2 kap. 15 §), I Europakonvention och en monumental förutsättning för tillväxt och förädling. Att kunna råda över sin mark är en förutsättning för att kunna utveckla de värden vi alla sedan kan njuta av inom ramen för allemansrätten.
De osanitära och miljöpåverkande boplatserna vi har att göra med sker inte inom ramen för allemansrätten. Den nuvarande lagstiftningen är högst otillräcklig för att adressera situationen och innebär stora kostnader för markägaren. Vid saneringen på fastigheten Sorgenfri i Malmö ålades ägaren betala 375 000 kronor.
Regeringen har gjort ett försök att adressera denna problematik i propositionen Avlägsnande – en ny form av särskild handräckning. Med all säkerhet förbättrar propositionen situationen. I ett försök att vad man kallar ”balansera intressen” blir propositionen ändå otillräcklig för att beivra olagliga bosättningar.
Det som främst bör framhållas är polismyndighetens möjligheter att tidigt beivra bosättningars etablerarande. Polisen kan för privat mark ingripa och avvärja bosättningar med stöd av polislagen där brottsrubriceringen främst är egenmäktigt förfarande. När polisen agerar behöver inte den omständliga processen för avhysning användas, där markägaren idag måste identifiera bosättarna och ta kostnaderna som följer.
Tyvärr gör resursbrist eller bristande bevisunderlag att polisens förmåga att agera kraftigt varierar över landet. Det blir då aktuellt att begära handräckning med hjälp av Kronofogdemyndigheten. Det är här den nya formen av handräckning – avlägsnande – ska träda in. Vi har dock ett antal invändningar där propositionen behöver ta tydligare ställning för äganderätten.
Identifiering
Ett nuvarande problem är plikten för markägare att behöva identifiera de boende med namn och personnummer. Språkliga barriärer, folk kommer och går, ovillighet och även fientlighet utgör ett hinder. Regeringen vill att markägare endast ska behöva göra rimliga ansträngningar för att identifiera bosättarna, ett krav som dock öppnar för tolkning och osäkerhet. Vi vill istället att markägaren endast ska ha kravet någon åtgärd. Ett exempel kan vara ett fotografi med en mobilkamera.
Markägarens rätt
Till skillnad från regeringen vill vi inte införa en proportionalitetsbedömning där olägenheter för bosättarna i samband med flytt ska vägas mot markägarens intresse. Det skulle innebära att markägare inte kan vara säkra på att få tillbaka den mark som berövats dem.
Utmätning
Det måste avhållande konsekvenser för att lämna stora mängder skräp i form av bilvrak och byggnadsmaterial på de platser man bebott. Kostnaderna ska inte heller påföras markägare, utan primärt söka utmätas av bosättarna och i andra hand av staten.
Tidsramar
Erfarenheterna av dagens bosättningar är att ju längre de får vara kvar, desto större och mer avancerade blir de. Det är därför angeläget att handläggningstider hålls korta. Regeringen har gått bortom utredningsunderlaget i syfte att förlänga handläggningstider och tidsfrister. Regeringen utgår från tidslängden som krångliga kungörelsedelgivningar i Post och Inrikes tidningar kräver. Vi anser istället att den föreslagna ramen om tre veckor för handläggningstiden för myndigheten inte bör förlängas till fyra. Inte heller bör tidsfristen för de boende att utrymma sin bosättning utsträckas från fem dagar till en vecka.
Markägarens kostnader
Slutligen anser vi det orimligt att markägare som får tillträdet till sin mark inskränkt, ska behöva betala för att värna sin mark. Det är vanligt förekommande, särskilt i fall med s.k. bärplockare, att bosättarna efter en avhysning endast flyttar en kortare sträcka. Regeringens föreslagna takbelopp på 5 000 kronor som upprepas flera gånger under en sommar blir därför mycket kostsamt för den enskilde. Kristdemokraterna föreslår därför att markägaren inte belastas med några förrättningskostnader.
Människorna som bosätter sig i skog och mark drivs i regel av desperation och knapphändiga förhoppningar om någon form av förtjänst från tiggeri eller hårt arbete i den informella ekonomin. Det är projekt som bör ges alternativ genom gränsöverskridande stöd i människornas hemländer. Det visar också erfarenheterna från de civilsamhällesorganisationer vilka dels framgångsrikt verkar i dessa länder, men också larmar om barn som lämnas av sina föräldrar under långa perioder för resan till Sverige.
