Igår var jag på manifestation mot människohandel på Medborgarplatsen. Arrangörer var Ekumeniska nätverk. Människohandel/trafficking innebär rekrytering, förflyttning eller inhysande av en person med hjälp av tvång, hot eller bedrägeri med syfte att utnyttja personen för till exempel prostitution eller tvångsarbete. 120 000 kvinnor och barn förs årligen in i EU för sexuella ändamål. Det är ett allvarligt brott som kränker människans värdighet och en rad mänskliga rättigheter. Ofta är det unga kvinnor från fattiga länder som luras till Europa med löfte om ett bättre liv. Det talades mycket om filmen Lilja 4-ever under manifestationen och denna film har gett ett ansikte till den hemska verklighet dessa unga flickor har.
Enligt Rikspolisstyrelsen transporteras årligen ett hundratal kvinnor och ett okänt antal barn, till Sverige för att utnyttjas sexuellt. Sverige utgör såväl destinations- som transitland för denna handel.
Människohandel upprör, prostitution upprör – så mycket att politiker ibland försöker ta till grepp som inte är helt genomtänkta. (Justitieministern föreslog i förra veckan att det skulle skickas ut gredelina kuvert till sexköpares familjer). Jag vill inte försvara, utan mer förklara hur jag tror justitieministern tänkte. Till skillnad från vid andra brott skickar inte staten brevet till folkbokföringsadressen, utan den misstänkte kan be att få brevet till sin advokat eller arbetsadressen. Färgglada brevpapper – jag vet inte, men som jurist måste jag verkligen understryka att man de facto är oskyldig tills annat är bevisat.
Kristdemokraterna har under långt tid lagt motioner som yrkat på att ”straff skall skärpas för kvinnofridsbrott och trafficking ”. Detta tycker jag är helt rätt. Straffsatsen måste spegla hur pass allvarligt brotten ses ute i samhället. De brott som föreslås är brott mot liv, hälsa, frihet och frid. Det pågår nu en utredning på ämnet – översyn av straffsatser för våldsbrott. Det handlar dock ej enbart om förlängda straff utan det gäller även att straffen är effektiva och avskräckande. Det har för flera brott visat sig, exempelvis sexualbrott, att själva strafftiden inte är avskräckande, utan att brotten ändock begås även efter en strafftidshöjning. Det är viktigt att det finns en proportionalitet och ekvivalens. Detta är bra men höjda fängelsestraff behöver inte alltid vara lösningen. Då vissa straffskalor är konstruerade så att de skall täcka in alla brottsfall så kan de ibland vara vida, för vida. Jag ser en skärpt straffmätning som ett sätt att visa en skärpt syn på allvarliga brott mot liv, hälsa, frihet och frid.
Sverige har sedan den 1 juli 2002 en lag människohandel för sexuella ändamål. Lagen utvidgades den 1 juli 2004 till att även omfatta människohandel för tvångsarbete och organhandel och kan ge upp till tio års fängelse. Hittills har ytterst få personer åtalats och fällts enligt lagen, trots att människohandeln ständigt ökar.
Orsaken till att de fällande domarna är så få är att lagen kräver att offret tvingas, blir vilselett och/eller att en person utnyttjar offrets utsatta situation eller på annat sätt tar kontroll över offret. Åklagaren måste därmed bevisa att förövaren kände till flickans utsatta belägenhet (vetskap om att offret är utblottad räcker inte) vilket är oerhört svårt. Detta gör att man åtalar för grovt koppleri på grund av otydlig bevisning och för att det inte går att knyta huvudmännen i avsändarländerna till brottet. De som lurar kvinnor till Sverige och säljer dem vidare för prostitution kommer därmed billigt undan och döms till högst ett par år i fängelse. Problemet är att koppleri är brott mot staten och domstolarna inte ser kvinnorna som brottsoffer och därmed förnekar dem rätten till målsägandebiträden. Inget brott anses ha begåtts mot kvinnan. Detta vittnar om en mycket förlegad och märklig människosyn. Varje kvinna som fallit offer för människohandel måste få ett målsägandebiträde.
Den nuvarande människohandelslagen innebär att åklagaren är helt beroende av annan bevisning än bara målsägandeförhör. Man behöver tillgång till uppgifter som idag är sekretessbelagda, vilket försvårar åklagarens arbete. Målen skulle också behöva drivas i samarbete med det andra landet, något som väldigt sällan sker på grund av bristande resurser och låg prioritering av människohandelsbrotten som oftast ses som ”frivillig” prostitution. En förändring av lagstiftningen är helt nödvändig för att kunna komma åt gärningsmän som misstänks för människohandel. Kravet på att gärningsmannen ska ha använt sig av ”otillbörliga medel” är orimligt.
Västvärlden präglas idag av två olika inriktningar i synen på sexköp, en liberal linje och en mer restriktiv. Det är ett stort problem att flertalet länder inom EU fortfarande betraktar kvinnor som prostituerar sig som fria individer, som valt att sälja sin kropp för pengar. Den liberala synen på prostitution är en av huvudorsakerna till att sexköpen och därmed slavhandeln ökar. Det faktum att prostitution är fullt lagligt i majoriteten av Europas länder gör det mindre stötande att köpa sex. I Nederländerna har den legaliserade, reglerade och beskattade prostitutionen lett till att såväl prostitutionen som människohandelns ökat då det nu är mycket lättare att marknadsföra, sälja och tjäna mycket pengar på de sexuella tjänsterna. Men det enda man lyckats att åstadkomma genom legaliseringen är ökad acceptans för sexuell exploatering. Prostitution måste betraktas som något främmande i samhällen där man hedrar principen om alla människors lika och unika värde.
Sverige måste inom ramen för EU, och i andra internationella sammanhang, understryka sambandet mellan en liberal sexlagstiftning och synen på prostitution och människohandel. Vi i Kristdemokraterna är glada att vi fått gehör inom Alliansen och nu går ut med en lagrådsremiss som föreslår tydliga ändringar, bland annat en tydligare brottsbeskrivning. Ändringarna innebär bland annat att kravet på att gärningsmannen ska ta kontroll över offret – det så kallade kontrollrekvisitet – tas bort. Kravet på dubbel straffbarhet för att svensk domstol ska kunna döma över människohandel som begåtts utomlands tas bort. Förslaget innebär att det blir lättare att i Sverige döma personer som har begått människohandelsbrott utomlands.
