Igår skrev jag på Aftonbladet debatt om kravallerna i England och vikten av att lyfta föräldrarnas ansvar. Det har skrivit mycket om situationen; att det är de unga sätt att få politikernas uppmärksamhet, det personliga ansvaret, bristen på framtidsutsikt, brist på respekt för myndigheter, att England reser sig, hopplösheten, anarkin, fattigdom ingen ursäkt, svajiga förklaringar och brinnande drömmar eller brända drömmar.
Det jag dock saknade var dimensionen om föräldrar ansvar.
I veckan har det brunnit i många städer i England. Gäng av unga arga män har dragit runt på gatorna, vandaliserat och förstört. De har mötts av massiva polisinsatser och våldet verkar just nu vara under kontroll.
Vi kan förfasa oss över det hela men faktum är att det inte var så länge sedan som en del av våra svenska förorter drabbades av samma meningslösa vandalism.
Som alltid är förklaringarna till våldet många. En del vill lyfta fram att det är socioekonomiska faktorer som styr, att de brittiska klassklyftorna gör sig påminda. Självfallet spelar dessa faktorer roll. När OECD jämförde social rörlighet i Europas länder hamnade Storbritannien på näst intill jumboplats.
Men att vara fattig och utan arbete leder inte automatiskt till att du slänger sten mot kvartersbutiken. Det är inte heller avsaknaden av fritidsgårdar eller samlingslokaler som gör att du tänder eld på grannens hus.
Andra debattörer, mer åt det främlingsfientliga hållet, vill lyfta fram att många att vandalerna har utländsk bakgrund. Det skulle så att säga ligga i deras kultur att gå bärsärk. Att de som drabbas värst av kravallerna själva är utlandsfödda butiksägare är skäl nog för att kasta den förklaringen på argumentationens skräphög. Krav på hårdare tag från polisens sida hörs också, kanske är det dags att ta fram vattenkanonerna?
Men att tro att lösningen på upploppen enbart stavas fler fritidsgårdar eller fler vattenkanoner är att missa något väsentligt. Nämligen familjen och föräldrarnas roll.
Det behövs en tydlighet från vuxenvärlden. Genom föräldrarna får barn och unga normer och värderingar om hur vi ska bete oss mot varandra i samhället. Utan dessa blir det inte sällan kompisarna eller gängets regler som avgör. Utan en vuxenvärld som säger ifrån, också på hemmaplan, inte bara på gatan eller vid kontakt med myndigheter, blir det betongdjungelns lag som får råda.
I Sverige har synsättet att det är det allmänna (staten, kommunen och myndigheterna) som ytterst sett bär skulden vid upplopp varit dominerande. Föräldrarollen har kommit helt i skymundan.
Läs hela artikeln här. Femte mest kommenterade artikeln på Aftonbladet – debattera gärna vidare där eller här.
Cameron har talat om både vräkningar och inskränkningar av internet. En utveckling jag verkligen inte gillar.
