Igår skrev jag på Aftonbladet debatt om kravallerna i England och vikten av att lyfta föräldrarnas ansvar. Det har skrivit mycket om situationen; att det är de unga sätt att få politikernas uppmärksamhet, det personliga ansvaret, bristen på framtidsutsikt, brist på respekt för myndigheter, att England reser sig, hopplösheten, anarkin, fattigdom ingen ursäkt, svajiga förklaringar och brinnande drömmar eller brända drömmar.
Det jag dock saknade var dimensionen om föräldrar ansvar.
I veckan har det brunnit i många städer i England. Gäng av unga arga män har dragit runt på gatorna, vandaliserat och förstört. De har mötts av massiva polisinsatser och våldet verkar just nu vara under kontroll.
Vi kan förfasa oss över det hela men faktum är att det inte var så länge sedan som en del av våra svenska förorter drabbades av samma meningslösa vandalism.
Som alltid är förklaringarna till våldet många. En del vill lyfta fram att det är socioekonomiska faktorer som styr, att de brittiska klassklyftorna gör sig påminda. Självfallet spelar dessa faktorer roll. När OECD jämförde social rörlighet i Europas länder hamnade Storbritannien på näst intill jumboplats.
Men att vara fattig och utan arbete leder inte automatiskt till att du slänger sten mot kvartersbutiken. Det är inte heller avsaknaden av fritidsgårdar eller samlingslokaler som gör att du tänder eld på grannens hus.
Andra debattörer, mer åt det främlingsfientliga hållet, vill lyfta fram att många att vandalerna har utländsk bakgrund. Det skulle så att säga ligga i deras kultur att gå bärsärk. Att de som drabbas värst av kravallerna själva är utlandsfödda butiksägare är skäl nog för att kasta den förklaringen på argumentationens skräphög. Krav på hårdare tag från polisens sida hörs också, kanske är det dags att ta fram vattenkanonerna?
Men att tro att lösningen på upploppen enbart stavas fler fritidsgårdar eller fler vattenkanoner är att missa något väsentligt. Nämligen familjen och föräldrarnas roll.
Det behövs en tydlighet från vuxenvärlden. Genom föräldrarna får barn och unga normer och värderingar om hur vi ska bete oss mot varandra i samhället. Utan dessa blir det inte sällan kompisarna eller gängets regler som avgör. Utan en vuxenvärld som säger ifrån, också på hemmaplan, inte bara på gatan eller vid kontakt med myndigheter, blir det betongdjungelns lag som får råda.
I Sverige har synsättet att det är det allmänna (staten, kommunen och myndigheterna) som ytterst sett bär skulden vid upplopp varit dominerande. Föräldrarollen har kommit helt i skymundan.
Läs hela artikeln här. Femte mest kommenterade artikeln på Aftonbladet – debattera gärna vidare där eller här.
Cameron har talat om både vräkningar och inskränkningar av internet. En utveckling jag verkligen inte gillar.
Artikeln har i alla fall väckt känslor, men vissa debattörer
verkar mest ägna sig åt att kasta politisk dynga över varandra. Alla politiker
genom åren har ju deltagit i nedvärderingen av familjens roll. Socialismen har
ju alltid hyllat kollektivets roll som fostrare. Alla ska fostras på samma sätt
och kommer då att bli goda medborgare. Nu tror jag att det finns nån naturkraft
som gör att vissa människor envisas med att vilja tänka själva och annorlunda.
Tack vare dessa har männskligheten utvecklats inom många områden. Hade alla
kunnat likriktas på den tiden vi levde i grottor så hade vi fortfarande levt i
grottor, på gott och ont.
Alva Myrdals teser var väl det som förde in den Svenska
socialismen i banor som har varit del i vår utveckling. Under min uppväxt på 50
och 60-talen var det främst mina föräldrar som skötte min grunduppfostran. Men
även när jag började skolan fick man där lära sig respekt för andra människor.
Mitt första minne av politik var när dom flesta partier i
slutet av femtiotalet var överens om att kvinnorna skulle ut på abetsmarknaden
för att klara den växande industrins behov av arbetskraft. På sextiotalet
importerade vi arbetskraft för att klara behoven och på sjuttiotalet kom vi på
att det var billigare att producera i länder där det fanns arbetskraft. På
sjuttiotalet kom man också på att det fanns familjer, bland annat min egen, som
fortsatte att ta hand om sina egna barn ända upp till skolåldern.
Nu började dom flesta politiker falla in i kören att alla
kvinnor måste ha ett jobb för att kunna förverkliga sig själva. När jag började
jobba som lärare på åttiotalet stod det i skollag och läroplaner om skolans
fostrande skyldigheter i flera avseenden. Idag är lärarna så stressade av alla
uppgifter som lagts på dom, att dom inte klarar av någon fostran. Vi har inte
ens kvar utbildning i trafikkunskap, vilket ju märks på våra gator.
Våra dagis heter numera förskolor och den kunskap som är viktigast där
är att slå sig fram för att få uppmärksamhet av den fåtaliga personale. Kan
någon svara på vad vi har vunnit på detta. Pengar, materiellt välstånd, ett
friare liv, ett varmare samhällsklimat, mer medmännsklighet? Ni är välkomna med
mer förslag.
Anders Johansson
kolla klippet
Intressant klipp passar bra i frågan http://vimeo.com/couchmode/user5680026/videos/sort:newest/18558936