Vi kan inte tillåta att fler barn försvinner

Skrev i veckan tillsammans med Emma Henriksson på Aftonbladet debatt. Även Sveriges resurser skrev om vår debattartikel.

Barn försvinner. Vi vet knappt vilka de är, varifrån de kom eller vart de är på väg. Över 1000 ensamkommande barn har försvunnit de senaste fem åren, siffrorna har ökat varje år. Vi vet att det är stor risk för att de blir utnyttjade i kriminell verksamhet, tiggeri och arbete och att de utsätts för sexuell exponering, ändå gör vi alldeles för lite. Det kan inte fortsätta så.

När ett barn fött i Sverige försvinner går stora alarm i gång. Föräldrar, syskon, släktingar, grannar, vänner och vilt främmande människor går skallgångskedjor och hjälper till. Myndigheterna sluter upp med socialtjänst, polis och skola. När ett ensamkommande flyktingbarn försvinner görs en anmälan, och många gånger inte mer än så. Migrationsverket hänvisar till polisen, polisen till socialtjänsten och socialtjänsten tillbaka till migrationsverk och polis. Ingen känner ansvaret och ingen tar ansvaret. Vi förnekar inte att det är svårt. Det kanske inte är någon här som känner barnet, som saknar, som kan beskriva vanorna och ge ett tydligt signalement.

Av de 1196 barn som har avvikit sedan 2007 är 738 fortfarande registrerade som eftersökta, 338 av dem är fortfarande barn. Av dem som varit saknade längst i den tillgängliga statistiken är det fortfarande, drygt fem år senare, 54 som saknas. Vi vet inte var de är men vi vet vad de riskerar att utsättas för.

Under åren 2009-2011 var det totalt 166 barn i Sverige som registrerades som misstänkta offer för människohandel, visar den nationella kartläggning som länsstyrelsen i Stockholms län presenterade i slutet av förra året. En tredjedel av barnen är ensamkommande, som många gånger försvinner innan socialtjänsten hinner öppna en utredning eller verkställa beslutade insatser. Ungefär lika många av barnen misstänks vara utsatta för människohandel för sexuella ändamål som för andra ändamål, som stöldbrott, tiggeri och arbete. Endast ett fåtal av de barn som finns med i kartläggningen har fått sina ärenden rättsligt prövade. Vad säger det om vårt samhälle om vi inte är beredda att göra allt vi kan för att de inte ska utsättas för brott och utnyttjas?

Vi måste öka våra ansträngningar. Inte ett enda barn ska kunna försvinna utan att vi gör allt vi kan för att hitta dem. När myndigheter och kommuner bollar ansvaret mellan sig är avsaknaden av gemensam strategi uppenbar. Det måste framarbetas bättre rutiner för samarbetet mellan socialtjänst, polis, gode män, Migrationsverket med flera. 

Kristdemokraterna anser att en god man ska utses inom 24 timmar från att barnet kommer till Sverige. En god man ska ha nära kontakt med barnet, informera om barnets rättigheter och säkerställa att barnet vet vilka fördelarna är med en rättssäker process jämfört med riskerna med en avvikelse. I de gode männens uppdrag bör ligga att jaga på berörda myndigheter att hitta försvunna barn. Därtill är vi beredda att se över lagstiftningen med anledning av att så få polisanmälda ärenden leder till åtal.

Vi är övertygade om att både kunskap och kompetens finns. I polisens enheter som speciellt arbetar mot människohandel, hos socialtjänsten, inte minst i de kommuner med mottagningsenheter och hos de frivilligorganisationer som många gånger blir den livlina till det svenska samhället för de barn som lever gömda. Den kunskapen behöver vi ta tillvara om vi ska kunna säkerställa att alla barn som vistas i vårt land får sina rättigheter utifrån Barnkonventionen och FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna tillgodosedda.

Läs hela artikeln här.

Var social, dela med dig!

, , , ,