Det går alltid att hjälpa – inför en civilkuragelag

Skriver på Nyheter24 om civilkuragelag.

Tidigare i veckan belönades tre amerikaner och en britt för att ha lyckades stoppa en misstänkt terrorist på ett höghastighetståg från Paris till Amsterdam. Beundransvärt och ja de utsatte sig själva för livsfara för att rädda liv. Alla skulle nog inte göra detta men en person ramlar i vattnet. Du står en bit bort tillsammans med några andra. Du borde kanske gripa in och ringa 112? Men det är det väl någon annan som gör, någon som står närmre eller som känner personen. Eller? I sommar verkar fler ha stått och filmat och försvårat räddningsarbete än att hjälpa till.

Kristdemokraterna vill införa en utvidgad skyldighet att ingripa – en så kallad civilkuragelag. En civilkuragelag skulle göra var och en skyldig att hjälpa en medmänniska i nöd, utifrån situationen och sina egna förutsättningar. Det handlar alltså inte om du ska behöva/tvingas avbryta våldsamma slagsmål och riskera ditt eget liv. Men de flesta av oss kan ta upp mobilen och ringa efter hjälp.

I flertalet andra länder i Europa såsom Norge, Finland, Tyskland, Frankrike, Belgien, Schweiz och Danmark finns redan en motsvarande sådan civilkuragelag. Straffansvarsutredningen (SOU 1996:185) kom också fram till att det bör finnas en lag i Sverige som gör det oacceptabelt att förhålla sig passiv när annan människa befinner sig i livsfara.

Jag tror att det viktigaste för att få mer civilkurage är just att lyfta upp frågorna om vårt ansvar för varandra och om de goda exempel som finns på människor som gör saker för andra. Det behöver vi mer om oavsett om vi har en lagstiftning eller inte. Jag tror inte att man ska ha en övertro på lagstiftning men jag tror samtidigt att det spelar roll vilka lagar vi har. Om det är tydligt att det förväntas av oss att vi, efter egen förmåga, ska agera på något sätt när en medmänniska är i nöd, tror jag att det påverkar oss.

Naturligtvis är sådant svårt att mäta men vi kan se andra fall där en lag haft en positiv inverkan på attityder. Ett exempel är det uttryckliga förbud som infördes 1979 mot barnaga. Attityderna till barnaga har förändrats kraftigt. Naturligtvis går det att invända och säga att attityderna kanske ändå hade förändrats men jag för min del är övertygad om att lagstiftningen och inte minst debatten kring det påverkat människans attityder.

En invändning mot en lag är att en civilkuragelag skulle minska benägenheten att anmäla brott och att vittna. Det är idag ett stort problem när människor inte vågar anmäla brott eller vittna. Här måste vi göra mer. Därför måste vi göra allt för att öka säkerheten både i och utanför domstolarna. Vi måste korta handläggningstiderna och förbättra informationen. Vi måste också se över frågor om förbättrat vittnesstöd och möjligheten att vittna anonymt. Men med detta sagt måste det dock sägas att utan att vittnen träder fram och vittnar kommer vi inte åt dem som i sin tur gör att vittnen inte kan träda fram. Den onda spiralen fortsätter.

En annan invändning är att en lag kan tvinga människor att utsätta sig för fara och att detta kan leda till än större skador. Jag tycker att denna argumentation målar upp en nidbild av vad lagen vill komma åt. Meningen är inte att personer ska utsätta sig för livsfara utan att var och en ska fråga sig vad man kan göra utifrån egen förmåga och utan att utsätta sig själv för fara. Det finns exempel på människor som utsätter sig för fara redan idag. Dessa gör det uppenbarligen oavsett om det finns en civilkuragelag eller inte. Det en lag skulle göra är inte att kräva att alla ska göra så utan en lag skulle stödja och uppmuntra är att man agerar på något sätt – efter egen förmåga. I de allra flesta fall skulle det antagligen handla om att ta upp sin mobil och ringa efter hjälp.

Det målas också upp farhågor om tolkningsproblem kring om någon upplevt sig ha varit utsatt för livsfara. Låt mig då säga att syftet med en civilkuragelag inte ska vara att sätta dit personer som inte agerar. Syftet är att ge stöd och tydligt visa att passivitet när personer är utsatta för livsfara inte är okej. Syftet är att fler ska fråga sig vad de kan göra och inte att straffa den som upplevde rädsla vid en situation.

Människor väljer alltför ofta att titta bort när de ser något oroande. Många vill inte se. Kanske i rädsla, men också för att man helt enkelt inte bryr sig. Man vill inte bli inblandad. Men vi var och en kan inte avsäga oss vårt ansvar. Vi måste sluta blunda och börja agera. Någon måste larma när ett brott begås. Någon måste säga ifrån när en person utsätts för kränkningar. Denna någon är du och jag.

Alla kan #göraskillnad efter sina egna förutsättningar.

Caroline Szyber,
Riksdagsledamot för Kristdemokraterna och ordförande i Civilutskottet

Var social, dela med dig!

,