Kvotering – möjligheternas väg eller den ultimata diskrimineringen?

Det har varit livlig debatt om kvotering inom bolagsstyrelser. Idag är det internationella kvinnodagen och därför tänker jag förutom hylla och jobba för ett mer jämlik samhälle, även problematisera vissa av de redskap som det ibland felaktigt tros ska leda till en förändring.

Jämställdhet får inte bara handla om ekonomi, lika lön för lika arbete och lika föräldraledighet, utan snarare om allas lika värde och verklig valfrihet. Då en kvinna eller man diskrimineras på grund av sitt kön, kränks hennes mänskliga rättigheter, något som sann kristdemokrati aldrig kan acceptera eller välja att blunda för. Det finns en stark idémässig grund för jämställdhet på alla plan i vårt samhälle, men också globalt. Strukturer, tvingade könsmönster, attityder och traditioner som hindrar människor från att utveckla sin fulla potential och få makt över sina liv måste med kraft motarbetas. Vi får i vår debatt inte får glömma att lyfta blicken, vi har inte en jämställd värld, inklusive Sverige, men kvotering inte är lösning på detta utan riskerar att motverka sitt syfte.

Är kvotering den bästa vägen för att få in fler kvinnor i bolagsstyrelser eller i politiken? Kan en man representera en kvinna på samma sätt som en kvinna? Kan en romsk man representera en kurdisk man?

Jag är i grunden negativ till särbehandling, eftersom jag anser att särbehandlingen leder till en uteslutande kategorisering. Detta då jag inte tror att det är möjligt att studera en kategori för sig. Det jag menar är att det fästs väldigt stor vikt vid kön, men att det faktiskt inte är en enhetlig kategori utan påverkas även av ålder, religion, klass, etnisk bakgrund, sexualitet etc – alla dessa har en inverkan (Detta likt forskaren Nira Yuval-Davis).

Vid identifiering av etnicitet blir detta minst lika problematiskt som vid kön, en kurd känner sig lika utesluten ur den politiska närvaron oavsett om en till exempel romsk man kvoterats in. Det visar att det är lättare med skillnader mellan män och kvinnor, till skillnad från mellan olika grupper av etnicitet. Där måste det ofta sedan också göras olika underkategorier. Man kan inte enbart samla ihop dessa till en grupp – invandrare – som ofta görs i Sverige. Problemet med kvotering på grund av etnicitet, är att denna kvotering ändock alltid kommer att misslyckas med att fånga alla olika etniska minoriteter. Alla dessa kommer inte att bli representerade och alla röster kommer därav ej heller bli hörda.

Genom att fokusera på en grupp – t ex kvinnor – kan detta göra att man motverkar syftet i sig, då man genom detta gör en skillnad mellan man och kvinna. Dessa blir då inte individer som lever i samma samhälle och utgör medlemmar i samma grupp, utan istället växer skillnaden av en kvinno- respektive mansgrupp. Likaså gäller det att problematisera den så kallade kvinnoagendan och fråga sig om denna verkligen är representativ för alla kvinnor.

Kvotering kallas för diskriminering – positiv diskriminering – att det ändock definieras av ordet diskriminering (om än en positiv sådan) indikerar att vissa gynnas på någon annans bekostnad. Kvotering kan då ses som något orättvist.

Människor skall mötas och bedömas utifrån de unika personer de är, inte utifrån föreställningarna om dem som kvinnor eller män. Om man sätter den enskilde personen i centrum blir det mer komplicerat att försvara kvotering, eftersom det i praktiken innebär att enskilda män riskerar att diskrimineras i en specifik situation för att kvinnor som grupp diskriminerats i andra sammanhang. Jag anser inte att argumentet att alla individer skall behandlas lika och att ingen skall få fördel på grund av social bakgrund, kön eller etnicitet, efterlevs, utan att det snarare motverkas av ett kvoteringssystem.

Var social, dela med dig!

,