Jag har haft en bloggpaus på två veckor, då jag var på en solidaritetsresa till demokrater på Kuba. Det var svårt att hitta internet och när jag väl en dator med uppkoppling så funkade det dåligt och det kostade en del hela 60kr/timmen, ibland tom 60 kr för en halvtimme. Det går väl an för dem som är på semester men detta pris gäller även för kubaner, som tjänar i genomsnitt 130 kronor i månaden. I Sverige har debatten om bloggar handlar mycket om frifräsare inom partierna som bloggar och smutskastningen på bloggarna. På Kuba handlar diskussionen mer om hur man ska våga blogga eller ha en hemsida. En bloggare som trotsat Castro är Yoani Sánchez på sin blogg Generation Y. Hon är regimkristisk men till största del handlar hennes blogg om hennes vardag på Kuba. För några år sedan började Fidel Castro själv blogga eller ja ge reflektioner på historien och nutid.
I Havanna kunde man känna att motståndet mot regimen växer, främst på internet, detta trots en begränsad tillgången till internet. Vissa bloggar själva, andra uttrycker sig i kommentarsfältet, Castro tillåter ej kommentarer på sin blogg, det gör däremot Yoani Sánschez. Såväl bloggar som kommentarer på dessa har lyckats skapa en politisk debatt av ett slag som gör regimen nervös och osäker.
Det var under en intressant tid jag var på Kuba, då några av de samvetsfångar som sitter i fängelse frisläpptes – utvisades till Spanien. Dessa sitter sedan flera år fängslades. Efter summariska rättegångar dömdes då dessa demokratikämpar till fängelsestraff på upp till 28 år. Massarresteringarna av politiskt aktiva, journalister och författare innebar, och innebär, stort lidande för hela den kubanska demokratirörelsen. Situationen för de oppositionella har blivit allt svårare. Tidigare i våras avled också regimkritikern och demokratikämpen Orlando Zapata, detta efter en 85 dagar lång hungerstrejk. Många av fångarna har haft en väldigt svår tid i fängelser och flera av dem lider av brist på mat, mediciner, läkarvård, solljus, rent vatten samt lider av våld och enorm trång boddhet.
Att leva på Kuba idag och samtidigt förespråka demokrati eller arbeta för mänskliga rättigheter är förenat med stor fara. Fortfarande lever alla systemkritiker och deras familjer under en oerhörd press från regimen. Det vi ser som självklara fri- och rättigheter är fortfarande något som är strängt förbjudet på Kuba. Varken Röda Korset eller Amnesty International kan besöka fängelserna. Organisationen Human Rights Watch har rapporterat att det finns exempel på att oppositionella har dömts bakom stängda dörrar i militära domstolar.
Det är extremt viktigt att alla initiativ och försök till att demokratisera Kuba som kommer från kubanerna själva får ett massivt stöd från omvärlden. Fakta är att vanliga medborgare på Kuba är helt isolerade från omvärlden. De saknar all relevant information om läget i landet och har ingen möjlighet till en öppen och demokratisk samhällsdialog.
En bra början på hemmaplan är att svenska ambassaden i Havanna kan öppna sin dörr för kritiska medborgare, hjälpa till med information och ge dem tillgång till Internet.
Jag avslutar med att citera Göran Hägglunds Almedalstal, detta började han talet med:
”Låt oss aldrig ta vår demokrati för given. Jag har under många år engagerat mig i utvecklingen på Kuba. Och haft kontakt med mina kristdemokratiska vänner där. Vi nåddes igår av beskedet att 52 fängslade kubanska samvetsfångar ska släppas. Eller i realiteten utvisas till Spanien. Det kan vara ett tecken på att något större håller på att ske på Kuba. Och vi gläds åt att fångarna inte längre kommer behöva framleva sina dagar under de vidrigaste av förhållanden.
Men, låt oss inte i glädjen för ett ögonblick släppa taget om de som blir kvar. Kvar i Castros fängelser i decennier. För att de talat om frihet. Och om varje enskild människas värde och rätt till värdighet. Låt oss aldrig släppa taget om drömmen om det kubanska folkets – och allas – rätt till yttrandefrihet. Till demokrati och mänskliga rättigheter. Utan att den drömmen blir sann kan aldrig verklig förändring äga rum på Kuba. Det är en dröm som frihetskämpar som Kristdemokraterna Regis och Antonio betalat ett omänskligt högt pris för. Det är en dröm som förtjänar vårt helhjärtade stöd. När vi ger dem vårt stöd ikväll kan ni vara säkra på att det stärker dem. För drömmen om frihet för alla, överallt, alltid. Därför vill jag be er alla att stämma in i en rungande applåd för frihetskämparna på Kuba och överallt där förtryck råder.”
