Det har för andra vintern i rad varit en vinter där alla skyllde på alla för att tågen inte går som de går. Likaså har vi sett fler myndigheter som bråkat med ministrarna och viceversa mer än att att försöka samverka. Det är dags för en bredare diskussion och att ministrarna känner större ansvar. Det går inte bara att hänvisa till att reglerings sker en gång per år via reglerinsgsbrevet. Därför lägger jag tillsammans med Martin Wisell motion till rikstinget om ministerstyre i Sverige.
Sedan länge har vi inom den svenska statsförvaltningen haft principen att regeringen eller en enskild minister inte får detaljstyra myndigheternas arbete. Så kallat ministerstyre får inte förekomma. Denna princip uppstod emellertid innan det demokratiska genombrottet i vårt land. I de flesta andra demokratiska länder är ministerstyre det normala.
Man kan säga att det idag finns en informell styrning av myndigheterna genom den dialog som departementen har med myndigheterna. Det vore önskvärt att detta blev mer formaliserat, för att tydliggöra var ansvaret egentligen ligger.
I takt med att demokratin vuxit fram har kraven på transparens i den offentliga förvaltningen ökat. Medborgaren har ett legitimt intresse av att veta vem som är ytterst ansvarig för ett beslut – vem som utövar den offentliga makten – och att utkräva ansvar i demokratisk ordning. I dagens internationaliserade samhälle förväntas det ofta att även svenska ministrar har det mandat som deras kollegor i andra länder har.
Sverige är närmast unikt bland demokratierna såtillvida att vi inte har ministerstyre. På 1970-talet kunde möjligen någon chauvinist intala sig att detta kunde vara ett uttryck för att Sverige på något sätt skulle vara mer demokratiskt eller högtstående än andra länder. År 2011 känns en sådan tanke främmande. Alliansen har reformerat en annan företeelse som var unikt svenskt bland demokratierna, nämligen regeringens godtyckliga utnämningsmakt. Det vore ett naturligt komplement till utnämningsreformen att ställa de statliga myndigheterna under de folkvaldas kontroll. När det inte längre är ministrarnas egna kompisar (utan de bäst meriterade) som är generaldirektörer finns ett ökat behov av formella styrningsmöjligheter. Detta vore att ta ytterligare ett steg för att fördjupa demokratin.
I krislägen ställs krav på att olika myndigheters arbete kan samordnas snabbt och effektivt. I samband med tsunamin 2004 fungerade samarbetet mellan svenska myndigheter långsamt i jämförelse med andra länder. Smått bisarra diskussioner om hyreskostnader för flygplan tilläts sinka insatsen. I sådana lägen är det en fördel med ett tydligt ledarskap med ett politiskt mandat, som i efterhand kan ställas till svars av väljarna.
Med ett tydligare ministerstyre skulle vi också kunna få ett slut på det märkliga fenomen där myndigheter och politiker skyller olika samhällsproblem på varandra. Ur demokratisk synpunkt borde det vara självklart att det är politikerna som har ansvaret för politiken.
Vi föreslår rikstinget besluta att uppdra åt partistyrelsen att verka för införande av ministerstyre i Sverige, efter modell från andra demokratiska stater.
