Det har de senaste veckorna varit mycket diskussion om ungas ställning på arbetsmarkanden men också fackets roll. Jag lägger tillsmmans med min partikollega Martin Wisell en motion till vårt riksting om att stärka även dem som inte är med i fackets ställning och att även de ska ha tydliga rättigheter till förhandling mm.
Motion:
Staten har gett fackföreningarna ett antal rättigheter, där de viktigaste är att administrera de skattesubventionerade a-kassorna (och ge rabatt på avgiften för medlemmar) och att förhandla och sluta avtal med arbetsgivaren. Den som inte är medlem i facket har alltså sämre lagliga möjligheter att påverka sin situation på arbetsplatsen och att förhandla med din arbetsgivare. Lagen om anställningsskydd (LAS) är dispositiv, vilket innebär att fack och arbetsgivare kan komma överens om vilka som ska stanna och vilka som ska sluta i samband med personalminskningar. I 90 till 95 procent av fallen frångås turordningsreglerna som en följd av lokala förhandlingar. Formella krav på insyn och rättssäkerhet saknas. Dispositionsrätten gäller även de icke-fackanslutna anställda. Det är således fritt fram för facket att skydda sina egna medlemmar i första hand, oavsett de personliga kvalifikationerna. De lokala fackliga företrädarna har därigenom en mycket stor makt över såväl medlemmar som icke-medlemmar i händelse av personalnedskärningar.
Politikerna har alltså skapat lagar som innebär stora nackdelar för den som inte är medlem i en fackförening. Detta gäller såväl uttalat politiska som opolitiska fackföreningar. Därigenom bryter den svenska ordningen mot föreningsfriheten. I artikel 20 i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna framgår att ingen får tvingas att tillhöra en sammanslutning. I regeringsformen, som är en av Sveriges grundlagar, står det så här:
” Varje medborgare är gentemot det allmänna skyddad mot tvång att giva till känna sin åskådning i politiskt, religiöst, kulturellt eller annat sådant hänseende. Han är därjämte gentemot det allmänna skyddad mot tvång att deltaga i sammankomst för opinionsbildning eller i demonstration eller annan meningsyttring eller att tillhöra politisk sammanslutning, trossamfund eller annan sammanslutning för åskådning som avses i första meningen.”
I och med att många fackföreningar har uttalat politiska mål i sina stadgar, t ex att skapa ett socialistiskt samhälle, samt att delar av medlemsavgifterna går till det socialdemokratiska partiet, så är det uppenbart att fackföreningarna är just sådana sammanslutningar som den enskilde inte får tvingas att deltaga i.
Tvång kan naturligtvis utövas i olika grad. I och med att arbetslivet är en så viktig del i den enskildes vardagsliv, och att nackdelarna för icke-fackmedlemmar är så uppenbara, borde åtminstone vi kristdemokrater komma till slutsatsen att tvånget är tillräckligt starkt för att vara ett brott mot FN-deklarationen och regeringsformen.
Ett annat exempel, där lagen helt omotiverat har skrivit över arbetstagarnas rättigheter på fackföreningarna, är arbetstagarrepresentationen i bolagsstyrelser. I Sverige är det facket som utser arbetstagarrepresentanterna. I övriga nordeuropeiska länder, där arbetstagarna har representation i styrelserna, utses dessa genom fria val bland samtliga anställda, oavsett fackmedlemskap.
Det är inte rimligt i ett demokratiskt samhälle, att de lagliga rättigheterna är kopplade till medlemskap i vissa politiska föreningar. Absolut inte i arbetslivet, som är en så viktig del av vår vardag.
Förutom att nuvarande privilegier för fackföreningarna innebär att den enskilde arbetstagaren kränks i sina rättigheter, så utgör de också en kränkning mot demokratin. Staten har genom lagstiftningen skapat särskilda instrument för att driva in pengar till ett av de många politiska partierna, nämligen socialdemokraterna. Att många fackförbund valt att koppla sig till det socialdemokratiska partiet är i sig invändningsfritt. Det som inte är okej är att facken har de maktmedel som beskrivs ovan.
Fackföreningar har naturligtvis en viktig och legitim roll att spela i en demokratisk social marknadsekonomi. Detta är en uppfattning som också delas av de kristdemokratiska partierna i ett antal olika länder. Arbetstagaren har ett antal rättigheter, som bland annat framgår i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. För en kristdemokrat bör det vara självklart att rättigheterna ska disponeras av den enskilde, inte av organisationer. De enskilda kan sedan organisera sig i fackföreningar för att gemensamt utöva sina rättigheter om de så önskar.
Vi föreslår rikstinget besluta
Att uppdra åt partistyrelsen att verka för en reformerad arbetsrättslig lagstiftning, där arbetstagarnas rättigheter ligger hos den enskilde och inte hos fackföreningar eller andra organisationer.