Sverige måste sluta bryta mot trafficking-konventionen

Idag ordnar Johan Liander och jag en Eu-konferens om människohandel för parlamentariker från olika EU-länder, PATH, parliamentarians against trafficking.

Vi skriver även på SVT-debatt.

Offren för människohandel finns runt omkring oss. Kanske planterar de skog åt företagare i din kommun, tar hand om städningen på kontoret eller köps för sexuella tjänster av din granne.

Enligt ILO (International Labour Organization) är drygt nio miljoner personer världen över utsatta för trafficking. Det motsvarar hela Sveriges befolkning. Tillsammans med parlamentariker runtom i Europa samlas vi idag för att tala om hur vi kan lära av varandra och arbeta för att förhindra trafficking.

Samtliga länder inom EU berörs av människohandel. Antingen som ursprungsland, transitland eller som slutdestination för offret. Det finns ingen möjlighet för ett enskilt land att försöka stoppa trafficking, och därför är det viktigt att vi genom PAHT – Parlamentarians Against Human Trafficking – samlas för att prata om hur vi på bästa sätt ska arbeta. Hur ska vi förhindra den moderna slavhandeln och hur kan vi bäst hjälpa offren? Det finns ett antal olika områden vi bör fokusera på:

● Polis- och åklagare. När det gäller internationell kriminalitet är det viktigt att de inblandade länderna har ett effektivt samarbete för polis- och åklagare. På vägen från ursprungsland till slutdestination blandas många människor in som har begått olika brott, från smuggling, till mutbrott eller förfalskning av dokument. En effektiv kamp mot trafficking förutsätter ett effektivt samarbete mellan polis och åklagare i olika länder.

● Gemensamma utredningsgrupper (Joint investigation teams, JIT). Inom EU finns möjligheten att sätta ihop en gemensam utredningsgrupp till exempel för att utreda brott som begåtts i flera länder. Genom en gemensam utredningsgrupp kapas mycket krångel. Till exempel kan informationsutbyte ske direkt utan formella framställningar. De är ett viktigt vapen i kampen mot människohandel.

● EU-resurser. Vissa länder undviker att delta i den här typen av utredningar eftersom kostnaden för till exempel hemliga tvångsmedel tenderar att bli hög. Om ett land står utanför finns risken att beviskedjan inte håller och att ett åtal faller på grund av det. Därför är det viktigt att EU kan bidra med resurser.

● Sociala myndigheter. Offren för människohandel har ofta behandlats illa och har inte sällan behov av såväl psykisk hjälp som hjälp med bostad eller pengar. Ofta är förövaren den enda offret har en anknytning till lokalt och de sociala myndigheterna kan spela en roll när offret behöver stå på egna ben.

● Mottagarlandets myndigheter. Ofta kommer offren hem till en tillvaro som är lika fattig som den de försökte lämna bakom sig. De kan må psykiskt och fysiskt dåligt efter misshandel eller övergrepp, behandlas illa av omgivningen för att de har prostituerat sig eller för att ha misslyckats med ett försörjningsansvar de förväntades uppfylla. Det förekommer också att det finns en hotbild för dem som återvänder. Samarbete med mottagarlandets myndigheter är en viktig kugge för att ge offren en hanterbar hemkomst.

● 30 dagars reflektionstid. Enligt Europarådets konvention mot människohandel har en person som utsatts för människohandel rätt till en 30 dagars reflektionsperiod för vila och återhämtning. Den drabbade ska kunna göra sig fri från inflytandet av människohandlarna, vila och återhämta sig så pass att han eller hon kan fatta beslut om medverkan i en eventuell rättegång. Sverige följer inte denna regel utan ställer ofta motkrav på vittnesmål eller liknande. Detta måste få ett slut.

Läs hela artikeln.

Från konferensen idag.

Var social, dela med dig!

,