Välviljans tyranni har fått Miljöpartiet i sitt grepp

Efter 90-talets lågkonjunktur och saneringen av de offentliga finanserna, däribland bostadsubventioner, retirerade den offensiva politiken från bostadspolitiken. Kvar lämnades trötta styrkor som såg som sin enda uppgift att bevara och upprätthålla läget. Mellan 1995 och 2006 genomfördes inte en enda reform som hade till syfte att underlätta bostadsbyggande. Tvärtom. Regel lades på regel utan att någon verkade tänka på vad varje ny lag betydde för möjligheterna och kostnaderna för att bygga bostäder. Inom vissa områden som rör bostadsbyggande, exempelvis bullerregler vid nybyggnation, blev regelverket, och tillämpningen av detsamma, så komplicerat att knappt de juridiska experterna kunde överblicka det när alliansregeringen ville förändra och tydliggöra. Bakom utvecklingen står en rad goda föresatser – ökad demokrati, förbättrad hälsa, minskad klimatbelastning osv. Men vägen till helvetet är som bekant kantad av goda föresatser.

Priset av denna välviljans tyranni betalar vi nu. Planprocessen tar åratal, kantad av hinder och diken. Åratal av kroniska underinvesteringar i bostäder har byggt upp en bostadsbrist som börjar bli akut. Tack vare alliansens reformarbete byggs det nu i en takt som vi får gå mer än tjugo år tillbaka i tiden för att hitta dess motsvarighet. Men den höga byggtakten måste hålla i sig i många år framöver. Därför behöver det göras mer för att förenkla och förtydliga och den stora utmaningen de kommande åren är att få fram regelverk som möjliggör byggandet av bostäder som även de med små plånböcker har råd med.

Idag har de flesta politiska partier kommit till insikten att vi gick några steg för långt i vår goda vilja att åstadkomma andra angelägna mål med bostadspolitiken som medel. Vi har nu insett att det kanske är orimligt att ett bygge kan överklagas i fler instanser än ett vanligt civilrättsligt ärende och bor man i en huvudstad så får man nog tåla lite buller utanför fönstret, inne bör det dock vara tyst. De flesta tycker också i dag att det är kanske okej att ställa lite mindre omfattande krav på studentbostäder där man bor en kortare tid av sitt liv.

Det finns dock ett parti som välviljans tyranni fortfarande har i sitt grepp: Miljöpartiet. När övriga vill gasa, trycker de på bromsen.” Nej, stopp, stanna”. Bevara, rädda, det är bra som det är. Många är kritiska över att det har varit så liten verkstad från Mehmet Kaplan, bostadsministern. Egentligen är det inte så förvånande. De vill inte följa den väg som övriga har slagit in på. De har en vision om ett helt annat samhälle än det vi lever i. Ett samhälle där alla odlar sin egen mat, där det inte finns några fordon och ingen tillväxt. De verkar inte behöva ta hänsyn till det som vi andra kallar verkligheten när de utarbetar sina förslag.

För att lägga ut dimridåer och inte avslöja deras ovilja till förändring kastar de ut förslag som antingen är helt orealistiska eller inte ger någon effekt att tala om, men ger intrycket av att de vill framåt. Att bygga 50 000 bostäder på Bromma på 15 år har expertis med all önskvärd tydlighet visat är omöjligt. Miljöpartiet låter sig inte påverkas av fakta, möjligtvis kan de sträcka sig till 20 år istället. ”Om inte kartan stämmer överens med terrängen så får vi väl ändra terrängen”. I regeringsställning vill Mehmet Kaplan framhålla stadsmiljöavtalen som en kraftfull satsning. Men det är inte en alldeles vågad gissning att tro att två miljarder kronor på fyra år inte räcker till några omfattande satsningar när vi pratar kollektivtrafik.

Deras syn på tillväxt är i bästa fall skeptisk och miljöbalken är den heliga skriften. I riksdagen i våras sade Miljöpartiet nej till de allra flesta reformer som dåvarande bostadsministern Stefan Attefall lade på riksdagens bord. I Stockholms stad har Miljöpartiet under åren röstat nej till de flesta planerna på nybyggnation.

För Sveriges skull, för svenska bostadssökandes skull, hoppas jag innerligt att Mehmet Kaplan snart kommer till insikt om viljan att vara vän med alla lätt leder till handlingsförlamning och att fina, svulstiga ord om hållbara städer inte bygger några bostäder. Om reformarbetet stannar av helt, vilket mycket tyder på, kan konsekvenserna bli mycket kännbara.

Jag är oroad och är inte ensam om detta.

Caroline Szyber, Kristdemokraterna, ordförande i Civilutskottet

Var social, dela med dig!

,