FN-dagen – fokus på millenniemålen men också på reform

Idag är det FN-dagen, den uppmärksammas på flera håll världen över. Tyvärr måste vi ständigt påminnas om de åtta Millenniemålen som världens länder enades om för nästan tio år sedan. Löftet om att halvera den extrema fattigdomen och öka levnadsstandarden till 2015. Det finanskrisen har lärt oss är att när det verkligen gäller så finns det resurser. Därför är det för mig oacceptabelt att det går så sakta. Dessutom är det väldigt ojämnt mellan olika delar av världen. FN rapporterar att över en halv miljon kvinnor dör varje år i samband med en graviditet eller förlossning, hur många barn som mister sin mamma finns inga siffror på.

Afghanistan – nu och sen….

2001 gick 9000 barn i skolan i Afghanistan. Idag går 6 miljoner barn i skolan där, också flickor, vilket inte var fallet tidigare – Sverige har ett fortsatt ansvar. Enligt dem är den internationella militära närvaron nödvändig och en förutsättning för att skapa just fred, säkerhet och en bättre framtid i landet.

Motion är inte träning

Nu var det några dagar sedan jag bloggade men tro inte det är för att jag ligger på latsidan. Jag har denna vecka haft mina första möten med justitieutskottet (JuU), följt budgetdebatten och läst massa budgettexter men framför allt skrivit motioner. Ja med motion avses inte träning dessa dagar utan med att skriva motion åsyftas den allmän motionstid som innebär att då får man motionerna om i princip vad man vill.

Vår världsbild vs deras

Jag är verkligen orolig för de Rödgrönas utrikespolitik. Det började redan i våras när de Rödgröna i sin gemensamma utrikesprogram framförde ett tydligt reträtt krav på alla amerikanska militärbaser, fokus är enligt de Rödgröna att få bort alla kärnvapen. Det blev en massiv kritik, experternas dom var tydlig – om USA lämna sina militärbaser kan vi förvänta oss kaos, kapprustning och instabilitet i redan oerhört svåra regioner. Även i Afghanistan och Sydkorea vill alltså de Rödgröna att militärbaser ska avvecklas.