Föräldraansvar och samhällsansvar

Idag skriver jag med anledning av bland annat bilbränderna i Husby på SVT-debatt om föräldraansvar och om samhällsansvar i GP tillsammans med ett antal kommunalråd.

Bilar har satts i brand. Brandbilar och annan räddningstjänst har mötts av stenkastande personer i masker som hindrat dem från att göra sitt jobb.

Det är naturligtvis helt oacceptabelt. Det är självklart inte okej att förstöra andras egendom eller utöva våld. Att hindra räddningsinsatser och utsätta andra människor för fara är allvarligt. Varje människa måste ta ansvar för sina handlingar.

Det diskuteras nu vad som är anledningen till det vi ser i Husby men som vi också tidigare sett i bland annat Rosengård eller i andra länder.

En del vill lyfta fram att det är socioekonomiska faktorer som styr. Självfallet spelar dessa faktorer roll. Men att vara fattig och utan arbete leder inte automatiskt till att du slänger sten mot kvartersbutiken.

De unga känner maktlöshet kring både sin fritid och sin framtid. Även om känslan av maktlöshet förtjänar att tas på allvar är det ändå viktigt att säga att avsaknaden av en fritidsgård inte gör att du tänder eld på grannens bil.

Andra debattörer vill lyfta fram att många att vandalerna har utländsk bakgrund. Det skulle så att säga ligga i deras kultur att agera på detta sätt och därför behöver vi på olika sätt begränsa invandringen eller slå fast vad som är ”svenskt”. En sådan argumentation kan man naturligtvis säga mycket om. Utgångspunkten och människosynen är minst sagt ihålig. Att de som drabbas värst av kravallerna själva är utlandsfödda butiksägare verkar dessa tyckare dessutom bortse ifrån.

Krav på hårdare tag från polisens sida hörs också, kanske är det dags att ta fram vattenkanonerna?

Dessa förklaringar tenderar alla att missa något väldigt väsentligt. Nämligen föräldrarnas roll. Genom föräldrarna får barn och unga normer och värderingar. Utan en vuxenvärld som säger ifrån också på hemmaplan, inte bara på gatan eller vid kontakt med myndigheter, blir det betongdjungelns lag som får råda.

I Sverige har det dominerande synsättet varit att det är det allmänna (staten, kommunen och myndigheterna) som bär skulden när något fel. Det är naturligtvis viktigt att vi ställer oss frågan vad det offentliga kunde ha gjort och vad som kan göras nu.

Men – föräldrarollen har kommit helt i skymundan. Barns och ungas uppväxtvillkor är det allra viktigaste. I detta är föräldrarnas roll central. Inte så att vi glömmer bort kampen mot sociala orättvisor eller behovet av tydlighet från rättsväsendets sida, tvärtom. Det finns ingen quick-fix för det som nu händer i Husby men i arbetet med att förhindra att det händer igen spelar föräldrarna en nyckelroll.

Det behövs naturligtvis akuta åtgärder för att få lugn och ro så att människor i Husby kan vara trygga. Polis och räddningstjänst måste kunna arbeta.

Föräldrar spelar en nyckelroll både på kort och lång sikt. Det handlar inte bara om att säga ifrån när barnet har gjort något riktigt oacceptabelt utan minst lika mycket om att finnas där även innan. Det gäller naturligtvis inte bara dig som är förälder eller dina egna barn utan som vuxna bör vi också känna ansvar även för andras ungar.

***************

Grunden för rättssamhället är att staten ansvarar för upprätthållandet av lag och ordning. De ansvariga ska lagföras och ställas inför rätta. Polisen ska vara närvarande för att bygga långsiktigt förtroende hos medborgarna och för att skydda dem vid akuta situationer. Det allmännas roll är tydlig. Men vi måste också våga diskutera var gränsen går för samhällsansvaret. Vi måste kunna tala om individens och föräldrarnas ansvar. Människan är förnuftig och kan välja mellan att göra bra och dåliga saker. Så låt oss vara tydliga, vad som är etiskt och moraliskt rätt respektive fel avgörs inte av tillgången på arbeten och fritidsaktiviteter.

Vår förhoppning är att händelserna i Husby öppnar för en nödvändig diskussion om det egna ansvaret och om hur vi främjar ett samhällsklimat som tydligt skiljer mellan rätt och fel. Vi hoppas också att föräldrarnas ansvar och samhällets stöd till familjer hamnar i strålkastarljuset. Det handlar inte bara om att säga ifrån när saker går snett utan minst lika mycket om att ta sig tid och att vara förebilder. Barn behöver vuxna som vågar vara vuxna. I alla miljöer där barn befinner sig. Skrota uttrycket ”mina barn och andras ungar”. Vi har ett gemensamt ansvar för samhället. Det är tillsammans vi löser problemen, inte genom att peka finger åt det offentliga.

Var social, dela med dig!

, , , , , , , ,