I lördags var jag och talade på Freedom not fear i Humlegården. Det var en manifestation för den personliga integriteten. Jag håller med Johan Norberg som han sade i inledningsanförandet att valrörelsens glömda fråga är den personliga integriteten och nätets frihet.
När jag fick frågan från Amanda Brihed om jag ville tala på manifestationen tidigare i höstas, hade vi precis innan också talat om synen på rättsstaten, en övervakningskamera i förhållande till synliga poliser. Jag tackade ja för jag som jurist tycker den personliga integriteten vägs in för lite i lagstiftningsprocessen. Hur mycket får pressfrihet, yttrandefrihet, brevhemlighet och personlig integritet inskränkas i jakten på terrorister?
Tanken med manifestationen, som blev väldigt bra, synd inte fler kom, var att lyfta upp behovet av sunt förnuft i samband med lagar som berör den egna integritetssfären. De olika talarna lyfte frågor som yttrandefrihet, demokratiseringsprocesser, digital rätt, oron över ett alltmer oreglerat övervakning och behovet av att skapa en mer balanserad relation till de tekniska möjligheter vi har till buds idag.
När jag skulle förbereda mig inför mitt anförande tänkte jag mycket på hur snabbt de kritiska glasögonen försvinner när ett parti går från opposition till majoritet. Den socialdemokratiska regeringen underställde våren 2006 riksdagen två propositioner om utökade möjligheter till användning av hemliga tvångsmedel. Den ena propositionen, 2005/05:178 Hemlig rumsavlyssning, föreslår att hemlig rumsavlyssning, så kallad buggning, skall införas som ett nytt tvångsmedel. Den andra propositionen, 2005/06:177 Åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott, innehåller förslag att hemliga tvångsmedel skall få användas i brottsförebyggande syfte, det vill säga utan att det föreligger en konkret brottsmisstanke riktad mot den person som är föremål för tvångsmedelsanvändningen. De föreslagna lagarna avser såväl s.k. terroristbrott som annan grövre brottslighet. Vi i Kristdemokraterna och de andra Allianspartierna var då väldigt kritiska. Sedan när vi tog över så hade Alliansen en tydlighet att dessa beslut var tvungna att tas. Sägas skall att det gjordes en hel del förändringar och förse gick av diskussion om personliga integriteten. Sedan efter dessa lagstiftningar har personliga integritetsrastret inte använts så mycket. Det tycker jag som jurist är en brist i lagstiftningsarbetet och skulle önska mer av.
FRA, Kreditupplysningslagen, PUL, Ipred-lagen, offentlighetesprincipen, Ratzit, samköring av register. Vi har diskuterat personliga integriteten i förhållande till dessa en del men vart går gränsen? På vilket sätt ska vi se över lagar och regler i förhållande till den nya tekniken. Den personliga integriteten måste skyddas inte försvagas av den nya tekniken. Personlig integritet har aldrig varit så mycket på tapeten som de senaste fyra åren, vilket är bra. Vi måste synliggöra integritetsfrågan i samhället.
Mer än 20 förslag påverkade den personliga integriteten under 2008 och Datainspektionen skrev då i sin rapport: ”Vilket blir det samlade ”trycket” mot den personliga integriteten när man väger samman alla stora myndighetsregister och hur dessa utbyter information?” Jag har exempelvis ett ICA-kort, jag har det för att jag vill få lite bonus, erbjudanden mm. Det är jätte bra men frågan är hur den information som jag lämnat för att få detta ICA-kort används vidare, vilka andra som får studera vilka varor jag köpet. Det väljarriktade valmaterial jag får, vilket register är jag då vald ur? Frågorna blir många när man börjar fundera. Hur mycket mindre blir den fredade zonen när vi alla har rätt till den nya tekniken samtidigt som den används för att övervaka oss på olika sätt?
Kameraövervakning är ett annat hett ämne. Trygghet skapas inte (bara) genom att man sätter upp övervakningskameror. En kamera kan kanske få brottsligheten att avta på en plats, men vem vet om den inte bara flyttar till en annan? Vi vill därför att kameraövervakning ska användas med försiktighet. Rättssamhället kan inte lämna walk-over mot övervakning. Kameror kan inte ersätta poliser och Kristdemokraterna har därför alltid betonat de brottsförebyggande faktorerna i rättspolitiken. Vi menar att polisen måste bli mycket synligare på gator och torg, särskilt kvällar och nätter, när en stor del av bl.a. misshandelsbrotten äger rum. Kameror kan fungera ibland men kan också inge en falsk trygghet och de vill vi inte.
Göran Gräslund avslutade Datainspektionens årliga skrift om integritetsåret 2009 med meningen ”det finns inga enkla lösningar men problemet behöver angripas”, jag kan bara hålla med.
