För den som likt vår nuvarande regering tvekat inför om dagens situation på bostadsmarknaden innebär något behov av reformer eller liknande, har det snabbt blivit dags att inse stundens allvar. Gärna innan förslagen på åtgärder börjar ta drakoniska former.
Bostadsbristen är spritt språngande akut. Människor måste tacka nej till arbete och studier för att de saknar bostad. Företag kan inte investera eftersom de deras tilltänkta arbetskraft saknar bostad. Migrationsverket har under relativt kort tid tvingats revidera sina prognoser och ser nu ett historiskt antal människor söka asyl i Sverige. Om vi vill undvika integrationsproblem är det ingen lösning att människor ska sitta år efter år i undermåliga flyktingförläggningar. Just nu sitter 9300 personer i anläggningsboenden i behov av ca 6500 bostäder.
Boverket gavs ett snabbuppdrag för att hitta lösningar. I rapporten Nyanländas boendesituation som nyligen presenterades lyfter man fram uppförandet av modulbostäder som den främsta lösningen för att få fram bostäder. Kristdemokraterna var tidigt ute och förordade denna lösning. Nu har även bostadsminister Mehmet Kaplan charmats av idén och uttryckt förhoppningar i en DN Debatt i mitten av mars. För att modulbostäder ska kunna fungera måste det dock finnas marknadsförutsättningar för att någon ska vilja bygga dem. Göran Hägglund efterlyste beslut som frigör mark, tar ställning till eventuella hyresgarantier och frågan om också Migrationsverket ska kunna äga mark.
Boverkets rapport hade också en idé om en ”aktiv bostadsförmedling”. Förslaget andas den desperation som riskerar bli följden av overksam politik. I praktiken innebär förslaget om aktiv bostadsförmedling att den som under kanske 15 år stått i bostadskö kan glömma de åren. Med aktiv bostadsförmedling prioriterar istället en nationaliserad bostadskö nyanlända för tilldelning av bostadserbjudande. Det vore en ordning som inte hedrar rättvisebegreppet och gör att ”vanliga” svenska ungdomar helt måste hänvisas till att köpa bostadsrätter. Hyresrätter blir inte längre en tillgänglig boendeform. Nöden hos de som nu ackumuleras i överfulla flyktingförläggningar ger dem helt enkelt förtur i bostadsköerna under ett system med aktiv bostadsförmedling.
Snarare än förhastade idéer finns det skäl att använda sig av fungerande och beprövade redskap. Bostäder byggs när det finns fungerande marknadsvillkor drivna av efterfrågan och utbud. Sålunda kan efterfrågan stimuleras genom höjda bostadsbidrag. Inkomstgränserna som reglerar bostadsbidraget har inte rörts på 18 år, något som gör att bidraget träffar allt färre. Med bostadsbidrag kan potentiella hyresgäster betala för sig och ha råd att betala vad det faktiskt kostar att bygga. Det är bättre spenderade pengar än att ösa subventioner över byggherrarna.
Parallellt med detta måste kostnaderna för att bygga sänkas så att utbudssidan stimuleras. Under vår tid med ansvar för bostadsfrågorna lade vi fram 112 lagförslag för att reducera byråkratin som står i vägen för lägre byggkostnader. Nu ser vi tyvärr hur den miljöpartistiskt ledda politiken begraver förslag som nya bullerförordningar eller avfärdar lagförslag rakt av. I riksdagen tar nu vänsterpartierna ställning mot tre helt färdigberedda förslag som annars kunde sänka kostnaderna för bostäder.
Vi har inte råd att vara passiva och se på. När nyanlända tvingas bli kvar på undermåliga anläggningsboenden uteblir möjligheten till integration. När studieplatsen eller arbetstillfället måste avböjas på grund av bostadssituationen uteblir möjligheten för den enskilde såväl som välfärdsmedlen. Stundens allvar kräver handling.
