Sommaren är slut och debatten om bostäder har knappt slutat efter Almedalen för än den startar igen. För det behöver hända saker.
Jag skriver på SvD brännpunkt
Jag är uppriktigt orolig för den bostadspolitik som presenteras. Är det inte förslag som sinkar byggtakten så uppvisas en sällan skådad handlingsförlamning. Det skriver Caroline Szyber (KD), ordförande i civilutskottet.
Ber du byggbranschen nämna en stoppkloss som orsakat underinvesteringar i nya bostäder senaste 20 åren får du subventioner till svar. Byggtakten avstannar när alla inväntar besked om nästa byggsubvention, varför alliansregeringen lade dem på historiens skräphög för flera år sedan. Men nu ska vänsterregeringen, av ideologiska skäl, in med denna käpp i hjulet igen. I skydd av sommarens medieskugga tog de nästa steg i processen och släppte skrivelsen som öppnar för bostadssubventioner.
Hösten är här och alla som kollar bostadspriser på Hemnet, inte minst i storstäderna, inser att läget är akut. Hur många ska behöva säga nej till jobb och utbildning, i brist på bostad, i S-MP-regeringens Sverige? När slutade man att lyssna på de som står utanför och varför?
Det känns något märkligt att behöva säga till en vänsterregering att utmaningen inte ligger i att tillfredsställa oss som är inne på marknaden, som har jobb och bostad. Utan att det är den växande grupp som står utanför och kämpar för att få fäste på marknaden, som är utmaningen. Unga och utrikes födda har behovet, men saknar resurserna.
Regeringens svar är subventioner till byggbolagen för att bygga fler hyresrätter. Utöver att det är kontraproduktivt, visar det på den politisering av upplåtelseformer vi har i Sverige till skillnad från andra länder. Hyresrätten har av (socialdemokratisk) tradition framställts som låginkomsttagarnas alternativ, som lösningen för svagare grupper. Ägandeformerna däremot, de betraktas som reserverade för de som redan har. Det är olyckligt, dumt och felaktigt. Det är hög tid att göra upp med det här synsättet. Vi behöver fler hyresrätter – särskilt på rätt ställe – men nya hyresrätter är inte det lågprisboende som det framställs som. Tvärtom är det i regel dyrare att hyra sitt nya boende än att äga.
Regeringen borde istället för att strö skattemedel över byggherrarna verka för att fler får möjlighet att äga sitt eget boende. Jag rekommenderar ett besök i Norge där en systematisk politik för ökat ägande har skapat en bostadsmarknad i betydligt bättre balans än den svenska och där också svagare grupper såsom nyanlända ges förutsättningar att äga sitt boende. Detta har åstadkommits bland annat genom avdragsgillt bosparande för unga och startlån till svagare grupper.
Det finns anledning för Sverige att lära av det norska exemplet. Kristdemokraterna ser hellre en politik som stöttar hushållen och individerna än en politik som strör skattemedel över byggherrar, varav många dessutom gör miljardvinster.
Vid sidan av en systematisk politik för ökat ägande behöver reavinstbeskattningen lindras för att få igång rörligheten på bostadsmarknaden. Likaså behöver hyressättningssystemet moderniseras för att både öka incitamenten att investera i nya hyresrätter och ge ökad rörlighet i beståndet.
Jag har sedan länge sträckt ut handen till regeringen för att få till stånd en blocköverskridande överenskommelse i båda dessa frågor men mötts av en kompakt tystnad. Frågorna är av en sådan art att ska en förändring ske bör den ske inom ramen för en bred, parlamentarisk överenskommelse för att säkra långsiktighet. För alla de bostadssökandes skull beklagar jag att den sittande regeringens verktygslåda enbart innehåller ett verktyg: subventioner.
Vi behöver fler hyresrätter men vänsterregeringen måste inse att subventioner till byggherrarna är en klen tröst för resurssvaga hushåll.
Caroline Szyber (KD)
ordförande i riksdagens civilutskott
