Hittade en gamla artikel om civilkuragelag som publicerades i Press Judicata
En man ramlar ner på spåret. En annan man hoppar ner efter honom. Vad som skulle ha kunnat sluta lyckligt – att mannen får hjälp att ta sig upp – slutar tvärtom. I stället för att hjälpa den medvetslöse mannen rånar han honom, hoppar upp från spåret och ger sig iväg. Kvar på spåret ligger mannen som nu också blir påkörd. Det enda som hade kunnat göra händelsen än värre är om han inte hade överlevt vilket han nu lyckligtvis gjorde.
Förhoppningsvis kan mannen bli dömd för grovt rån. Det är vad svensk lagstiftning ger utrymme för. De flesta av oss anser nog dock att han gjort sig skyldig till något mer. Att det inte är okej att låta någon ligga kvar där med vetskap om att personen med allra största sannolikhet kommer ett råka riktigt illa ut. Kanske skulle man kunna åberopa att det var för tungt för mannen att dra upp honom eller för farligt att hoppa ner på spåret och själv råka illa ut. De invändningarna kan nog de flesta av oss ha förståelse för. Men är det verkligen okej att inte göra någonting? Att inte ens försöka påkalla hjälp eller meddela lokaltrafiken ken att det ligger en person på spåret? Nej, det tycker nog inte många av oss egentligen.
Kristdemokraterna vill införa en utvidgad skyldighet att ingripa – en så kallad civilkuragelag. En civilkuragelag skulle göra var och en skyldig att hjälpa en medmänniska i nöd, utifrån situationen och sina egna förutsättningar. Det handlar alltså inte om du ska behöva/tvingas avbryta våldsamma slagsmål och riskera ditt eget liv. Eller bli dömd för att du inte orkade dra upp en man från spåret. Men de esta av oss kan ta upp mobilen.
I flera andra länder, såsom Finland, Schweiz, Tyskland, Frankrike, Norge och Belgien, finns redan en sådan lag. Straffansvarsutredningen (SOU 1996:185) kom också fram till att det bör finnas en lag i Sverige som gör det oacceptabelt att förhålla sig passiv när en annan människa be nner sig i livsfara.
Det går självklart att hävda att en lag inte hade hjälpt i detta eller andra liknande fall. En person som är beredd att begå ett brott avstår kanske inte från ett annat brott bara för att det är just brottsligt. Självklart är det så. Jag tror att det viktigaste för att få mer civilkurage är just att lyfta upp frågorna om vårt ansvar för varandra. Jag tror inte att man ska ha en övertro på lagstining men jag tror samtidigt att det spelar roll vilka lagar vi har. Om det är tydligt att det förväntas av oss att vi, efter egen förmåga, ska agera på något sätt när en medmänniska är i nöd, tror jag att det påverkar oss. Naturligtvis är sådant svårt att mäta men vi kan se andra fall där en lag ha en positiv inverkan på attityder.
Även om Handlingspliktsutredningen (SOU 2011:16), den utredning som Alliansregeringen tillsatte under förra mandatperioden, avrådde från införandet av en civilkuragelag så togs ett lagförslag fram, paragrafen löd enligt förslaget:
Den som underlåter att bistå någon som befinner sig i allvarlig fara för liv, hälsa eller trygghet till person, döms, om underlåtenheten med hänsyn till omständigheterna framstår som uppenbart oförsvarlig, för underlåtenhet att bistå nödställd till böter eller fängelse i högst två år.
Det som bör undertryckas är formuleringen “uppenbart oförsvarlig”. Vad menas då med detta? Jo, med det avses i utredningen att det inte räcker att underlåtenheten “framstår som nonchalant, hjärtlös eller på annat sätt moraliskt klandervärd, utan beteendet måste kunna bedömas vara så förkastligt att det inte på något sätt går att försvara”. Det senaste förtjänar att upprepas – att det inte på något sätt går att försvara. Det är alltså de riktigt moraliskt förkastliga fallen som ska kriminaliseras. Det är, som Svea hovrätt uttrycker det i sitt remissvar, situationer där det finns ett “påtagligt straffvärde”.
Jag passar också på att redan nu bemöta de vanligaste invändningarna mot införandet av en civilkuragelag.
Den första invändningen som brukar vara mot denna lag är att människor skulle tvingas att utsätta sig för fara och att detta kan leda till än större skador. Jag tycker att denna argumentation målar upp en nidbild av vad lagen vill komma åt. Meningen är inte att personer ska utsätta sig för livsfara utan att var och en ska fråga sig vad man kan göra utifrån egen förmåga och utan att utsätta sig själv för fara. Det finns exempel på människor som utsätter sig för fara redan i dag. Dessa gör det uppenbarligen oavsett om det finns en civilkuragelag eller inte. Det en lag skulle göra är inte att kräva att alla ska göra så utan vad en lag skulle stödja och uppmuntra är att man agerar på något sätt – efter egen förmåga. I de allra flesta fall skulle det antagligen handla om att ta upp sin mobil och ringa efter hjälp.
Den andra invändningen är att en civilkuragelag skulle minska benägenheten att anmäla brott och att vittna. Det är i dag ett stort problem när människor inte vågar anmäla brott eller vittna. Här måste vi göra mer. Därför måste vi göra allt för att öka säkerheten både i och utanför domstolarna. Vi måste korta handläggningstiderna och förbättra informationen. Vi måste också se över frågor om förbättrat vittnesstöd och möjligheten att vittna anonymt. Men med detta sagt måste det dock sägas att utan att vittnen träder fram och vittnar kommer vi inte åt dem som i sin tur gör att vittnen inte kan träda fram. Den onda spiralen fortsätter. Inte tror jag heller att en civilkuragelag skulle öka problemet utan jag ser det som ett annat problem att många inte vill vittna.
Den tredje invändningen brukar vara att lagstining inte kan forma ett beteende. Jag menar att all lagstining i grunden utgår från moral och vår uppfattning om vad som är rätt och fel. Allt annat vore orimligt. Naturligtvis är det väldigt mycket mer än lagar som formar vår moral, det är snarare så att lagarna stödjer moralen och är ett uttryck för den. All moral ska det naturligtvis inte heller lagstiftas om. Men här handlar det om vårt gemensamma bästa – om vilket samhälle vi tillsammans vill ha, och där tror jag att en lag medvetandegör problemet och kan påverka hur den enskilda människan väljer att agera. Jag är övertygad om att en civilkuragelag skulle stärka medmänskligheten i vårt land. Moral kan inte ersättas av lagar men i vissa fall är det vår skyldighet som lagsti are att faktiskt signalera betydelsen av mer etik och moral, eller mänsklighet om ni så vill. Brottsbalken har i dag en etisk-moralisk grund och en lagstadgad skyldighet att hjälpa en nödställd skulle uppmuntra och uppmärksamma ansvar.
Ett exempel är det uttryckliga förbud mot barnaga som infördes 1979. Attityderna till barnaga har för- ändrats kra igt sedan dess. Naturligtvis går det att invända och säga att attityderna kanske ändå hade förändrats men jag för min del är övertygad om att lagsti ningen och inte minst debatten kring det påverkat människans attityder.
Det målas också upp farhågor om tolkningsproblem angående om någon upplever sig ha varit utsatt för livsfara. Låt mig då säga att den främsta tanken med en civilkuragelag är att ge stöd för dem som agerar och tydligt visa att passivitet när andra människor utsätts för livsfara inte är acceptabelt. Syftet är att fler ska fråga sig vad de kan göra och inte att straffa den som upplevde rädsla vid en situation. Att en civilkuragelag skulle innebära några dramatiska principiella förändringar i rättsordningen är det dock inte tal om. I den svenska brottsbalken nns en paragraf om underlåtenhet att avslöja brott, ”när det kan ske utan fara för honom själv eller någon av hans närmaste”. Den som bevittnar en pågående grov misshandel och har möjlighet att kontakta polisen, men underlåter att göra det, kan alltså redan i dag bli straffad. Maximal påföljd är fängelse i två år. I lagen om skydd mot olyckor finns också en allmän underrättelse- och alarmeringsplikt vid brand och olyckor. Redan idag finns det ett antal befintliga hjälpplikter vid t. ex. sjönöd, trafikolycka, vårdpersonalshjälpplikt samt taxisplikt att transportera sjuka/skadade. I svensk lag finns ingen allmän, stra sanktionerad skyldighet att bistå nödställda personer – en civilkuragelag. Utan i dessa fall handlar det om vissa skyldigheter i vissa situationer.
Exempel i lagstiningen om underlåtenhet finns det fler av i vår lagstining och, ja faktiskt även när det kommer till vårt statskick. Riksdagens konstitutionsutskott granskar inte bara regeringen utifrån vad den gjort, utan även vad den inte gjort.
