Jag börjar sakta men säkert smälta min studieresa till Nordkorea. Att komma hem och åka till Almedalen förlängde processen, inte rätt ställe smälta en sådan resa på direkt.
Jag har nu gått igenom alla foton jag tagit. Några av dessa publicerar jag på Nyheter24, kolla här och här. Och jag intervjudes där tidigare, läs här.
– Jag är inte speciellt hoppfull om en demokratisk utveckling, det finns inga signaler på att landet håller på att öppna upp sig. Isoleringen kommer att fortsätta.
Så beskriver den kristdemokratiska riksdagsledamoten Caroline Szyber Nordkoreas dystra framtid när Nyheter24 får en pratstund mindre än ett dygn efter att hon återvänt till Sverige.
– Vi träffade en schweizisk affärsman som verkligen fick nordkoreanerna att tänka. De menar att företag inte vill investera i Nordkorea på grund av politiska skäl, att USA styr hur folk uppfattar Nordkorea. Schweizaren förklarade för dem att det inte alls hade med det att göra. Snarare handlar det om att det inte finns några ramverk för företag i Nordkorea, att landet inte följer internationell lag. Han kan inte använda sitt kontokort, internet och telefon. Hur ska man kunna driva ett företag så där?
– Han sa också att han driver företag i Kazakstan och Iran, trots att de länderna också bevakas hårt av USA.
Jag vid gränsen mellan Nord- och Sydkorea.
När jag tänker på resan är det framför allt detta jag tar med mig; att de vi talade med aldrig hört talas om sånt som för oss är så naturligt. Inga utländska influenser finns gällande musik eller annan kultur. Bara kontakthantering av pengar, inte mobiltelefoner eller datorer finns att tillgå förutom för partieliten. Det budskapet som regimen vill ge är alltså de ena som finns att tillgå och får stå oemotsagt. Till och med i Burma har internet nu börjat användas. Nordkorea är idag världens mest isolterade och slutna land.
Det var tydligt att partiet styr allt, de bestämmer vad olika människor ska arbete med men också deras fritid. De reglerar även hur man får flytta och vart samt vilka som får resa utomlands, det är ett land som håller sin egen befolkning i en bur helt klar. Vi fick se mycket under våra fem dagar men allt var tillrätta lagt och praktexempel vi fick se. Det finns ett koreanskt ordspråk, ”seeing i believing”. De ville verkligen visa oss vilket fint land Nordkorea är, därför var allt vi fick se väldigt tillrättalagt. Jag hade velat se mer av landsbygden och arbetslägren, där kontrasterna är väldigt stora. Det är en stark personkult i landet. Överallt kan man läsa visdomsord från den store ledaren. Det finns bilder överallt på den evige presidenten Kim Il Sung, hans son och efterträdare Kim Jong.
Jag tycker att den svenska linjen i sin relation till Nordkorea är rätt väg att gå. Vi är kritiska, men sträcker även ut en hjälpande hand till det nordkoreanska folket med humanitärt bistånd.
Också blivit intervjuad i SvD.
Det är ett land där eliten har det väldigt bra, men övriga landet fick vi ju inte se så mycket av. Jag noterade också att det byggs mycket, och att det rent allmänt händer mycket där, men det är ju bara mitt intryck från huvudstaden, som ju skiljer sig mycket från resten av landet.
-Över en middag fick vi också höra mer om den nye ledaren Kim Jong-un, och vid ett annat tillfälle uppgav man att han är 29 år gammal. Man pratade mycket om hur folklig han är, hur han alltid hellre pratar med vanliga soldater än generaler, hellre fabriksarbetare än chefer, och så vidare. Och så hävdade man att han är otroligt duktig på sport: till exempel påstod man att han är en bättre skytt än Nordkoreas landslag, att han är en talangfull simmare och basketspelare, och så vidare.
————————————–
Här berättar Emil om resan, Roger Haddad bloggar, Johan Linander bloggar innan och efter resan, Mathias Sundin har också bloggat om denna spännande men bisarra resa.
Missa inte Nordkorea-bloggen på SvD.
