Som rättspolitisk talesperson talar jag ofta om civilkurage. I tider där det talas om vanvård vill jag att regeringen uppmärksammar Sarah Wägnert och det som hon gjorde för 15 år sedan. De som arbetar inom omsorgen är också de som vet mest. Hon visade då på stort civilkurage och lade då grunden till Lex Sarah-principen. Jag har därför skrivit ett brev till Socialministern. Då jag inte alls är expert på medaljer har jag fått hjälp av vilken som skulle passa.
Till
Socialminister Göran Hägglund
Socialdepartementet
103 33 Stockholm
Härmed föreslår jag att regeringen tilldelar undersköterskan, hedersdoktorn Sarah Wägnert medaljen ”Illis Quorum” i guld av 12:e storleken.
Motivering
Lex Sarah är det vardagliga namnet på 14 kap. 3 § i socialtjänstlagen, som föreskriver att var och en som är verksam inom omsorger om äldre människor eller människor med funktionsnedsättning ska vaka över att dessa får god omvårdnad och lever under trygga förhållanden. Lagen föreskriver också att den som uppmärksammar eller får kännedom om ett allvarligt missförhållande i omsorgerna om någon enskild genast ska anmäla detta till socialnämnden.
Wikipedia har kort och kärnfullt sammanfattat Sarah Wägnerts gärning vilket ledde fram till denna lag: ”Wägnert kritiserade i oktober 1997 sin arbetsgivare ISS Care, som drev äldreboendet Polhemsgården i Solna. I Sveriges Televisions nyhetsprogram Rapport hävdade hon att äldre kunde ligga i timmar och ropa på hjälp och att de ofta fick liggsår. ISS Care fick återlämna skötseln av äldreboendet till kommunen.” Den socialdemokratiska regeringen lade därefter fram propositionen (1997/98:113) Nationell handlingsplan för äldrepolitiken. Måndagen den 8 juni 1998 fattade riksdagen beslutet Lex Sarah.
I en intervju i DN 2006 gav Sarah lite av bakgrunden. ”Cheferna vägrade lyssna, men en tevereporter hade genom en anhörig luskat rätt på saken, och kom till arbetsplatsen för att fråga om någon av de anställda vågade berätta om problemen.” Bara Sarah vågade. ”Jag förstod att det var vår chans!” Civilkuraget har hon fått med sig hemifrån, säger hon. ”Mamma har alltid sagt att man ska säga vad man tycker. Det är naturligt för mig.”
Sarah Wägnert har sedan 1997 varit aktiv i samhällsdebatten för att lyfta dessa frågor och har för sitt engagemang promoverats till hedersdoktor vid Mälardalens högskola 2010.
Man kan inte väga eller mäta mänskligt lidande, men det är helt klart att Sarahs civilkurage för femton år sedan har inneburit ett minskat sådant för dem som inte alltid har en egen röst. Det är viktigt att regeringen uppmärksammar det civilkurage, det minskade mänskliga lidandet, i form av en för andra synlig klapp på axeln för en viktig insats i samhället som kommit många till del. Wägnert bör därför tilldelas medaljen ”Illis Quorum” i guld.
När det gäller medaljstorleken, så kan en persons påverkan på samhället kan liknas vid stenar som kastas i vatten och de ringar som bildas. Det kan liknas i att man kastar i mindre och medelstora stenar då och då, som skapar mindre och medelstora ringar, men som gör sig påminda över tid. Det kan också liknas vid att man vid ett tillfälle kastar i en enda stor sten. Svallvågorna blir höga och når långt – långt upp på land. Något blir sig därefter inte riktigt likt. Just sådan är Sarah Wägnerts insats.
När jag har funderat över vilken storlek som är lämplig, så finns för mig ett självklart svar. En stor sten, som gjort stora svallvågor bör givetvis också belönas med en stor medalj. Av det skälet föreslår jag att undersköterskan, hedersdoktorn Sarah Wägnert tilldelas medaljen ”Illis Quorum” i guld av 12:e storleken.
Caroline Szyber
