Skriver i Frivärld om situationen på Kuba.
Efter de kosmetiska förändringar som visas upp från Kuba är det extremt viktigt att alla verkliga initiativ och försök till att demokratisera landet som kommer från kubanerna själva får ett massivt stöd från omvärlden, skriver Caroline Szyber (KD).
Det som framgick i debatten ”Förändringar på Kuba – bedrägeri eller äkta reformer?” (anordnad av KD och KIC i förra månaden) var bland annat att de förändringar som visas upp från Kuba är kosmetiska. Att leva på Kuba idag och samtidigt förespråka demokrati eller arbeta för mänskliga rättigheter är förenat med stor fara.
Sommaren 2010 var jag på solidaritetsresa till Kuba. I Havanna kunde man känna att motståndet mot regimen växer, främst på internet, detta trots en begränsad tillgång till internet. Den stora frågan är om man ska våga blogga eller inte på Kuba. Yoani Sánschez är regimkritisk. Men hennes blogg handlar ändå till största del om hennes vardag på Kuba.
För några år sedan började Fidel Castro själv blogga (eller rättare sagt ge reflektioner på historien och nutiden). Vissa bloggar själva, andra uttrycker sig i kommentarsfältet, Castro tillåter inte kommentarer på sin blogg, det gör däremot Yoani Sánschez och dessa har lyckats skapa en politisk debatt av ett slag som gör regimen nervös och osäker.
Jag vill uppmana alla som tar sig till Kuba för att studera hur ”en bättre värld är möjlig” att också besöka någon av de många demokrater som finns på ön. De som förlorat sitt jobb för sina åsikter skull. De vars barn inte har samma rättigheter som andra till högre utbildning. De familjer vars män och fäder fängslats för att de vill ha en folkomröstning för att ändra grundlagen så att fria val kan hållas. De som blir slagna och hånade inför sina grannar. De som dagligen övervakas av säkerhetspolisen och kommittéerna för revolutionens försvar. Eller varför inte bara besöka vanliga kubaner vars liv kretsar kring hur de ska få mat på bordet, drabbade av en hejdlöst ineffektiv planekonomi?
Sommaren 2010 landsförvisades politiska fångar från Kuba till Spanien. Vissa har lyft fram att situationen på Kuba förbättrats, detta är inte fallet. Att landsförvisa fångar är långt ifrån samma sak som att släppa dem fria och deportationer är inte något steg mot ett friare Kuba. Fortfarande lever alla systemkritiker och deras familjer under en oerhörd press från regimen. Det förekommer att regimen organiserar upplopp mot oliktänkande, barnen får offentligt i skolorna stå till svars för att deras föräldrar är ”farliga” personer, det händer att dissidenter, eller barn till dem, relegeras eller förvägras utbildningsplatser.
Kristdemokraterna är bekymrade över situationen för politiska fångar och att deras möjlighet att leva i frihet enbart handlar om ett liv i landsflykt i Spanien. Varken Röda Korset eller Amnesty International kan besöka fängelserna. Organisationen Human Rights Watch har rapporterat att det finns tillfällen där oppositionella har dömts bakom stängda dörrar i militära domstolar.
Innan Europa fortsätter att mjuka upp relationerna med Kuba är det viktigt att regimen påbörjar en verklig förändringsprocess. Regimen måste vidta konkreta åtgärder innan relationen till Kuba kan normaliseras ytterligare. Det är absolut nödvändigt att kubanska myndigheter tillåter fri etableringsrätt för politiska partier och organisationer i det civila samhället. Kuba undertecknar konvention efter konvention men det inga tecken på att regimen har för avsikt att börja tillämpa konventionerna.
Efter Kubas rapportering till FN:s råd för mänskliga rättigheter fick man ett tiotal specifika förslag på förändringar för att främja mänskliga rättigheter i landet. Dessa förkastades totalt. Denna förnekelse från den kubanska regimen visar tydligt att den gjort sitt val och inte är öppen för kritik eller reformer.
Det är extremt viktigt att alla initiativ och försök till att demokratisera Kuba som kommer från kubanerna själva får ett massivt stöd från omvärlden. Fakta är att vanliga medborgare på Kuba är helt isolerade från omvärlden. De saknar all relevant information om läget i landet och har ingen möjlighet till en öppen och demokratisk samhällsdialog.
Läs hela artikeln här.
