Sverige har en akut brist på bostäder. Under snart 25 år har Sverige underpresterat i bostadsbyggande. Under dessa 25 år har det byggts för lite och för dyrt. Under dessa 25 år har regleringar staplats på varandra. Goda intentioner har resulterat i lagstiftning som gjort det allt mer dyrt och tidsödande att uppföra en fastighet på ett sätt som är ekonomiskt hållbart för den som bygger samtidigt som det är hållbart för den boende att klara av att betala för.
Under socialdemokratiska regeringar har problemet förvärrats när bostadssubventioner likt bensin på brasan kastats över byggföretagen. Bostadssubventioner ger politiker en glad huvudroll på en scen där byggföretagens alla blickar är vända mot dem. Frågeställningen är: ”när kommer subventionerna?”, ”hur mycket blir det?”. Det byggföretag som inte maximerar största möjliga skattemedelssubvention gör en sämre affär. Det bygg/bostadsföretag som byggt en fastighet eller tagit ansvar och gjort investeringar för energieffektivisering har gjort det till ett dyrare pris än vad politiken lovat. Lektionen blir att det lönar sig att vänta på kakan från politiken än att bygga någonstans där en god affär tycks möjlig. I väntan på politikens gåva lamslås marknaden och det byggs mindre på vår redan svårorienterade bostadsmarknad .
Byggsubventionernas förlamande verkan på byggbranschen är väl dokumenterad. Istället för en sund konkurrens där de bästa affärsidéerna får huvudrollen blir bidragsoptimerandet viktig för företagen. Med politiken i huvudrollen väntar hellre byggherren på nästa års bidrag istället för att sätta spaden i jorden. Erövrade markanvisningar får ligga och småputtra i företagens grytor istället för att bli till bostäder. Kommunerna får också anledning att öka sina markpriser då man ser anledning att kunna ta lite mer betalt.
Det finns goda ansatser hos regeringen i budgeten. Viljan att stödja kommunerna i deras arbete för fler bostäder är bra. Tyvärr signalerar redan deras stöd till sin utformning en kortsiktighet där stödet ska avtrappas med åren. I regeringens stöd saknas också den så angelägna uppmaningen till kommunerna att jobba efter incitament. Det behövs piska såväl som morot för att kommunerna ska bygga upp servicetillvända organisationer vars målsättning bygger på tillkomsten av fler bostäder.
Saneringen av mark för att frigöra tätortsnära bebyggelse är också vällovlig. Om regeringens intention främst syftar till att lägga ner flygplatser är dock inte klargjort. Kristdemokraterna anslagshöjning för sanering av mark syftar till att frigöra mark för bebyggelse samtidigt som gamla miljöskulder åtgärdas.
Under alliansregeringen kämpade vi istället med att hugga undan den snårskog som de dyra regleringarna utgör för en fungerande bostadsmarknad. Innan regeringsskiftet inträffade hade den kristdemokratiska bostadsministern Stefan Atttefall arbetat fram närmare 90 utredningar och myndighetsuppdrag som resulterade i över 100 skarpa förslag till riksdagens bord. Alliansregeringen bar ambitionen att vända på varenda sten för att främja bostadsbyggandet. Att marknaden förstod denna signal är också uppenbart med tanke på att svaret också blivit ett ökat byggande.
Att det byggts mycket de senaste tre åren räcker dock inte med de utmaningarna vi nu har framför oss i form av nya årskullar med studenter och historiskt höga migrationsflöden. Vår nya regering gick inledningsvis ut med försäkringar om att fortsätta reformtakten men har sedan börjat trubba av bullerregler uttryckt vilja att försvåra andrahandsmarknaden och fyrat av ett miljardsskott i bostadssubventioner. Därför står vi nu med potentiellt än svårare tider framför oss på bostadsmarknaden.
Under kristdemokraternas tid med ansvar för bostadsfrågorna i regeringen började vi vända på de stenar som ligger i vägen för en normal bostadsmarknad. Den nuvarande regeringen låter helst alla stenar ligga kvar och tillför gärna nya. En trovärdig och hållbar bostadspolitik manar oss kristdemokrater att fortsätta vilja reformera så att människor kan ha ett hem.
Caroline Szyber
