Bokrisen är ett faktum så jag tänkte därför gå igenom del för del som jag ser måste ändras. Först ut strandskyddet.
Hur ska ungdomar kunna få sitt första boende på en bostadsmarknad där priserna skjutit i höjden, där bolånetak och kommande amorteringskrav gör det etter besvärligare och där det är tio till femtonåriga köer till hyresmarknaden? Hur ska vi få fram bostäder till det ökande antalet flyktingar som söker sig undan krig och elände? Hur ska vi hantera boendesituationen för den ökande andelen äldre av befolkningen framöver?
Utmaningarna är många. Förslagen till lösningar är också många och skiftande. Det är delar av bostadspolitikens dilemma. Den utgör en komplicerad väv av orsakssamband. För att greppa den komplexa bilden har vi en tendens att prata en fråga åt gången. För några år sedan var det effektivare planprocesser som var i fokus. Nu är det rörligheten på bostadsmarknaden som de allra flesta riktar in sig på.
Saken är den att alla har rätt. Vill vi skapa goda förutsättningar för bostadsbyggande så måste åtgärder sättas in på vitt skilda områden. Det finns ingen quick-fix. Dessutom riskerar åtgärder som vidtas för att lösa ett problem få negativa effekter inom andra delar av bostadsmarknaden.
En sak är säker: den som i alla lägen vill vara de goda gåvornas givare och presentera reformer uppskattade av alla gör sig inte besvär inom bostadspolitiken. Att bedriva bostadspolitik är att ständigt väga för och emot: grönytor mot mer bostäder, lite mer buller mot mer bostäder, lite högre hyror mot ökad rörlighet, åtgärder mot ökad skuldsättning mot ökat byggande med mera med mera. Konfliktytorna är många, behovet av avvägningar likaså. Bostadspolitikens vågskål måste hela tiden användas.
Vi har nu kommit till vägs ände i de enkla slagordens retorik och det finns allt färre lågt hängande frukter när det gäller åtgärder för att öka bostadsbyggandet och rörligheten. Alliansregeringen genom min partikamrat Stefan Attefall inledde den största översynen av regelverket som rör plan- och byggregelverket som genomförts på många herrans år. Den resulterade i 112 skarpa förslag till åtgärder på riksdagens bord.
Förenklingsarbetet var viktigt och behöver fortsätta. Men det räcker inte att rota i plan-och bygglagen och miljöbalken för att få igång ett långsiktigt hållbart bostadsbyggande.
Så kommer vi då till varför strandskyddet är något som behöver förändras och varför det inte gjorts. 2009 och 2010 infördes en ny strandskyddslagstiftning i Sverige. Syftet var att göra regelverket tydligare, underlätta tillämpningen och göra den mer konsekvent. Syftet var också att underlätta skapandet av attraktiva boendemiljöer i mindre hårt exploaterade delar av landet medan strandskyddet i mer exploaterade områden skulle värnas.
Regeringen tvingades ganska snart konstatera att de nya strandskyddsreglerna inte ledde till önskat resultat. Från olika delar av landet har allvarlig kritik riktats mot regelverket. Det anses krångligt och otydligt. Därför fick Boverket och Naturvårdsverket i uppdrag att utvärdera lagstiftningen. Det redovisades i början av oktober 2013.
Regeringen kunde också konstatera att tillämpningen brast på grund av bristande kunskap hos framför allt kommunerna. Regeringen har därför tillsatt en delegation som ska ge råd och bistå kommunerna i tillämpningen av strandskyddsreglerna. Utöver detta har regeringen avsatt medel från vilka kommunerna kan söka stöd för kartläggning av s.k. LIS-områden (landsbygdsutveckling i strandnära lägen), något som framför allt mindre kommuner har svårt att hinna med på grund av bristande resurser.
Kristdemokraterna anser att det är mycket positivt att regeringen har sett problemen och vidtagit åtgärder för att förbättra situationen. Det måste bli avsevärt enklare att bygga bostäder i strandnära lägen i de glest befolkade delarna av landet. Vi anser dock att regeringens åtgärder inte är tillräckliga. Regelverket måste reformeras i grunden. Dagens regelverk, även med hänsyn tagen till delegationens arbete och översynen, vilar på principen ”allt som inte uttryckligen är tillåtet är förbjudet”. Istället borde regelverket bygga på att områden som ska ha ett särskilt skydd pekas ut, liksom områden där en restriktiv hållning bör intas. I glest befolkade områden bör istället bebyggelse vara tillåten, förutom i områden som genom beslut pekas ut som skyddsvärda.
Även i exploaterade delar av landet, såsom Stockholms skärgård, innebär dagens tillämpning att äganderätten ibland får en allt för svag ställning, även mot bakgrund av den restriktivitet som är befogad med hänsyn till förvaltarskapstanken och friluftslivet.
Nog har det gjorts en del, det skulle bli enklare och mer flexibelt men resultatet blev knappast enklare, det tillsattes ny utredning som skulle föreslå ändringar men inte fick föreslå ändringar i lagstiftningen. De kom fram till att det var just där förändringar behövdes göras.
Det kan tyckas märkligt att förenklingar av byggregler och planlagstiftning ska kräva blocköverskridande samarbete, men tyvärr behövs det ibland för att få till reella förändringar som står sig över tid. Diskussioner om förändringar av strandskyddet har blivit onödigt värdeladdad. Det är ett faktum att strandskyddsregelverket är oerhört ”digitalt” och innebär alltför ofta obehagliga ingrepp i äganderätten. Vi är nog alla överens om att vi ska värna allmänhetens tillgång till stränderna och natur- och växtlivets betingelser, men strandskyddsregelverket har gått för långt. Kristdemokraterna har sedan flera år ansett att strandskyddsregelverket behöver göras om. Göra om och göra rätt. Det hindrar på ett otillbörligt sätt enskilda människor att förverkliga sina drömmar och försvårar allvarligt möjligheten att skapa attraktiva boendeområden i glesbygd.
