I söndags var jag med i P1 debatt, lyssna andra timmen då jag är med från 1 timme och 6 minuter och några gånger senare i timmen. Intressant debatt.
Det behövs både kortsiktiga och långsiktiga åtgärder. Positivt att kunna tala långsiktighet och visioner i debatten. Bland kortsiktiga förändringar framträder möjligheten att kunna utlösa kristillstånd med påföljande undantag i Plan- och bygglagen vilket Boverket efterlyst sen tidigt i höstas. Med rätt lagstiftning på plats kan segregerade och socialt ohållbara bostadsområden undvikas.
För mer långsiktiga förändringar måste man våga titta på flyttskatterna, hyressättningssystemet och rensa upp i regeldjungeln. Det är problem som måste adresseras sammantaget. Flyttskatterna gör att allt för många uppger att de bor kvar i för stora hus på grund av reavinstbeskattningen. Kristdemokraterna vill att taket för uppskov på reavinstskatten tas bort om man köper ny bostad.
Nödvändiga reformer för Sveriges bostadsmarknad handlar om flera frågor. Bostadsmarknadens brist på rörlighet, dess överbyråkratisering och dåligt fungerande produktionsmarknad är intrasslade i problem som går in i varandra och därför kräver politiskt mod för att lösa. Bostadsförhandlingarna behövs men måste innebära reella reformer som förändrar förutsättningarna att bygga och innebär att bostadsmarknaden kan normaliseras från dagens krisläge.
Att det byggs fler bostäder som hushållen snarare än politiker efterfrågar. Och det vet vi är småhus och bostadsrätter för många drömmer faktiskt om att äga sin egen bostad. Sverige skulle behöva en ny egnahemsrörelse där människor också skulle kunna bygga sina egna hus.
Att bygga en stad, inte bara bygga hus
Bostadsbristen i storstadsregionerna innebär ett ökat tryck på att så snabbt som möjligt bygga fler bostäder. Men hur kan vi samtidigt säkra en attraktiv blandstad vad gäller innehåll och funktion?
Kommunerna måste ägna mycket mer tid åt att ”bygga stad, än att bygga hus”. Det finns på sina håll en klåfingrighet från den kommunala förvaltningen att lägga sig i för mycket detaljer i plan- och bygglovsskedet. Det är viktigt att ägna mer tid åt de stora frågorna istället, på vilket sätt staden ska växa, hur vi skapar en attraktiv stad, både för de med resurser och för de med mindre resurser. Jag är glad att diskussionen om vilken stad vi vill ha i framtiden blir allt större. Stadsplanering och arkitektur är nyckeln till goda närmiljöer,
Satsningar på infrastruktur genom exempelvis Sverigeförhandlingen är en nyckel till att det byggs mer, men då gäller det att det också går att bygga nära infrastruktur.
Jag tror att byggherre, byggföretag och kommuner, alla inblandade, måste samarbeta mera och nära. Nu är det många gånger för vattentäta skott mellan parterna och det finns på sina håll ett misstroende mellan parterna. Det är inte bra. Genom att finna former för att arbeta tillsammans ökar förståelsen för varandras olika roller och vi påminns om att vi har gemensamma mål.
En fråga som vi anser får för liten uppmärksamhet är tillgången på arbetskraft inom bygg- och samhällsbyggnadssektorn. Det är tveksamt om det finns personalresurser tillräckligt för att möta de nivåer på bostadsbyggande som behöver upprätthållas under en lång följd av år om vi fortsätter att bygga på traditionellt, d v s platsbyggt. Det råder redan i dag brist på nyckelkategorier inom byggindustrin. Arbetskraftstillgången är ytterligare ett argument för ett, industriellt träbyggande. Det är resurseffektivt.
Den kanske största utmaningen av dem alla är den sociala bostadspolitiken. Under många år har vi enbart fokuserat på att öka utbudet av bostäder, men glömt bort att i stora grupper saknas resurser att efterfråga de bostäder som byggs. Det här gäller naturligtvis inte minst för den stora grupp nyanlända, men även bland övriga delar av befolkningen ökar grupperna som har svårt att få fotfäste på marknaden. Det är bekymmersamt att en stor del av det som byggs nytt byggs i prislägen som svaga grupper på bostadsmarknaden inte har möjlighet att efterfråga. Vi anser att det är bättre att se över och höja bostadsbidragen framöver än att ge subventioner till byggherrarna. Det finns många erfarenheter att dra av den norska bostadsmarknaden där de exempelvis sedan många år har ett avdragsgillt bosparande för unga, startlån för unga bostadsköpare etc. I Sverige har vi på ett olyckligt sätt politiserat upplåtelseformerna och framhåller den dyraste upplåtelseformen av dem alla – hyresrätten – som den mest lämpade för svaga inkomstgrupper. Så är inte alltid fallet.
