– Det är inte rent spel att tvinga på villaägare kostnader för hundratusentals kronor utifrån dagens system.
Det säger Caroline Szyber med anledning av att hon lämnat in en statsrådsfråga om kostsamma vattenanslutningar till Åsa Romson. Frågan följer upp en tidigare på samma ämne där ministern inte vidkände den rättspraxis som tvingar kommunerna att påtvinga villaägare kommunalt VA.
– Jag efterlyste i min förra fråga att ministern kunde försöka främja en ”best practice” där närmiljöns ekologiska balans främjas samtidigt som kostnaderna för boende blir rimlig. Ministern kanske vill det också men tycks inte erkänna att det finns ett problem idag.
– Kommunen monopoliserade och kostsamma huvudroll för att lösa avloppsfrågorna är inte frivillig för dem. Det räcker med att en boende i ett område efterlyser kommunalt VA för att alla sedan ska påtvingas det. Då kan ingen ”best practice” finnas.
– Kranskommuner växer och många vill bygga nya villor. Gamla sommarstugemiljöer får dock helt orimliga kostnadskrav när kommunen i monopolställning måste ansvara för uppdateringen av vatten och avloppssystem. Vattendirektivet innebär utifrån sin smala tolkning ett tillväxthinder för nya bostadsområden i en tid med akut bostadsbrist.
– Samfällighetsföreningar bör själva ges möjlighet att presentera och upphandla hållbara lösningar som säkrar en god vattenkvalitet samtidigt som kostnadsbilden blir rimlig, avslutar Caroline Szyber.
Se frågan nedan.
Fråga till statsråd 2016-04-05
Kostsamma vattenanslutningar
I återkommande undersökningar uttrycker stora majoriteter av tillfrågade svenskar att de vill bo i villa och söker möjligheten att flytta ut från storstadens lägenheter till trädgårdsstaden. Ett naturligt steg för bostadskedjan där rörligheten i det befintliga bostadsbeståndet skapar utrymme för nyproduktion. Att bostadsmarknaden bokedjor får se nytillskott är en förutsättning för Boverkets efterlysning av 700 000 nya bostäder till 2025.
I storstädernas kranskommuner görs översiktsplaner om och öppnar upp tidigare fritidshusområden för permanentboende. Bygglusten hos människor som vill flytta ut till dessa områden är mycket stor.
Hanteringen av gatu- och avloppskostnaderna som följer på denna expansion är emellertid avgörande för om förändringen då leder till att tillvaron slås sönder för de som redan bor i området. Kostnaderna för anslutningsavgifter som åläggs de berörda landar ofta på belopp motsvarande flera hundra tusen kronor.
Jag har för ett år sedan ställt en skriftlig fråga till statsrådet (2014/15:572) och lyft problemen med kostsamma vattenanslutningar. Tvångsanslutningar, motiverade utifrån EU:s ramdirektiv för vatten, tvingar befintliga boende att med sämre ekonomi att sälja sina hem och flytta. Detta trots att EU-direktivet inte uttrycker något krav på ”central avloppsrening” utan hänvisar till ”best practice” där för många sluten långtidskompostering framstår som ett rimligt alternativ både ur hälso- miljö- såväl som kostnadsskäl. Även Havs- och vattenmyndigheten framhåller vikten av att förutsättningar och behov som föreligger i det enskilda fallet ska styra valet av teknik och valet av organisatorisk form för VA-systemen. Samfällighetsföreningar i berörda byar och bostadsområden kunde dela på kostnaderna och göra upphandlingen till en rimlig kostnadsbild. I svaret på frågan bekräftar statsrådet detta.
Tyvärr har dock en rättspraxis utvecklats som genomgående lägger allt ansvar i kommunernas händer för att bygga upp kostsamma och energislukande ledningssystem. Statsrådet anger ingen kännedom om denna verklighet i sitt svar på frågan. Åsa Romson ser inte något som hindrar en fastighetsägare att ansöka hos kommunen om tillstånd till en egen lösning. Men idag räcker det med att en av de boende i en bebyggelse lyfter behovet av kommunalt VA för att kommunens plikt att börja lägga rör för alla ska träda in. Detta förhållande kräver lagändringar som möjliggör framväxten av trädgårdsstaden utan att dagens digra sidokonsekvenser påtvingar människor avancerade kommunala avloppsystem de kunnat hitta billigare alternativ för.
Problemet föranleder mig att fråga statsrådet om hon avser ta några initiativ för att förändra lagstiftningen på området?
