Jag läser i Svd en artikel om ”Hundra år av manlig makt” , på Newsmill pågår debatten för fullt och jag undrar. Skulle en kvinnlig statsminister i höst ändra det politiska landskapet?
Jag tittar runt lite på nätet och tänker på starka kvinnor i politiken. Israel har under flera år styrts av varsin stark kvinna i toppen, även England och Indien. Hur kommer det då sig att Israel, Indien och England inte lyckats få ännu en kvinna som premiärminister? Man skulle kunna tro att kvinnor genom att bevisa att de tagit sig till toppen och klarar sig där skulle få erkännande och få politisk representation i större utsträckning, detta har dock ej blivit fallet. Varför? Varför kom just dessa två kvinnor så långt? Var dessa a queen bee – den enda kvinnan?
Indira Ghandi kom först och har dessutom valt i två omgångar (eller ja först var Sirimavo Bandaranaike som blev vald på Sri Lanka) sedan tre år senare gjorde Gloda Meir entré. Margaret Thatcher blev premiärminister ytterligare 10 år senare i Storbritannien. Israels kvinnliga representation i politiken började bra, med en stark kvinna tidigt i toppen. Golda Meir var världens andra demokratiskt valda kvinnliga ledare i modern tid. Golda styrde Israel med järnhand i världspolitiken långt innan övriga världen fått upp ögonen för kvinnliga politiker.
Israel
Israel har ett enkammarparlamentet, Knesset, som är valt på fyra år och har en president med det är premiärministern som är landets politiska ledare. I Israel finns många småpartier och flera av dem har plats i Knesset detta beror på att Israel har en gränsspärr på enbart 2 %, tidigare har gränsen varit så lång som 1 %. Det har funnits relativt få kvinnor i regeringen eller Knesset. Kvinnans inflytande i samhället har ökat de senaste åren i Israel, dock inte med särskild framfart inom den politiska sfären. En av förklaringarna varför det är så få kvinnor i politiken i Israel är att en karriär inom armén idag är en förutsättning för en politisk karriär. Ariel Sharon, Ehud Barak och Yitzhak Rabin är alla förre detta generaler och det är just förre detta generaler som har nått den politiska toppen i större utsträckning än medlemmar från någon annan yrkesgrupp under de senaste årtiondena. Kvinnor i Israel har en sekundär roll i det militära, torts att alla kvinnor måste göra armén (2 år för kvinnor), är endast 4 % av alla generaler är kvinnor.
Det kan bli ändring på detta då Högsta Domstolen för några år sedan gav rätt till kvinnor att större möjlighet till att avancera yrkesmässigt inom det militär och numera kvinnor har rätt att utbilda sig i flera förband de tidigare ej var tillåtna, detta kan i förlängningen betyda att det blir fler språngbrädor för kvinnor in i politiken.
Vissa säger att kvinnofrågor inte kommer upp på agendan om det inte finns kvinnor representerade. Intressen om landets framtid (säkerhetspolitik) mer viktigt än identitet på den som för fram budskapet. Dock så har de kvinnliga parlamentarikerna ändock gått ihop och kunnat få upp kvinnofrågor på den politiska agendan och har lyckats genomdrivit mycket exempelvis kvinnojourer, daghem, fler lagar och hårdare straff för sexuellt ofredande-, utnyttjande- och pornografibrott.
Storbritannien
I England har den kvinnliga representationen ökat i rasande takt de senaste åren. Politiska partier i Storbritannien har haft olika strategier för att öka den kvinnliga representationen: retorisk (en kommitté som skall skapa förändring), affirmative action (träning) och positiv diskriminering (såsom kvotering och twinning).
Icke att förglömma är dock att även om de Konservativa inte vill använda kvotering idag så har de tidigare lyckats få fram en kvinnlig partiledare som till och med lyckades bli premiärminister, nämligen Margret Thatcher.Jag tror inte vi skulle få ett annat politiskt landskap av en kvinnlig statsminister. Kvinnor i politiken må utgör en minoritet men en sak som är klar är att vi kvinnor som minoritet utgör en stark sådan. Kvinnor har haft rösträtt sedan 1919. År 1921 var första riksdagsvalet där kvinnor deltar, fem kvinnor valdes in. Vi har haft kvinnor på tunga poster såsom Wibble som finansminister och flera kvinnliga partiledare. Så kvinnlig statsminister är idag möjligt rent tekniskt, men processen måste ha sin gång- och rätt person får folkets stöd. Oberoende om det är en kvinna eller en man.
