Idag kom en väljare till valstugan och vi stod och talade om cyklar och fotgängar, muskeltrafik, som han så fint kallade det. Muskeltrafiken i förhållande till bilar och kollektivtrafik. När jag bodde i San Francisco fick man ta med cykel på spårvagnen. Jag förstå det är svårt i rusningstrafik i Stockholm men skulle gärna studera vidare hur man skulle kunna få ta med sig cykeln lättare i kollektivtrafiken, på buss eller tåg.
En undersökning från försommaren (2009) pekade på typiska hinder som ställer till med irritation: att många trafiksignaler i rad visar rött för den som håller cykeltempo, att cyklister sällan får någon vägvisning vid byggen och att cykelbanor utanför tullarna har en vana att plötsligt växla från vägens ena till andra sida.
Många har klagat på att cyklister inte följer trafikreglerna och det må finnas sådan fall men för egen del är jag alltid extra uppmärksam och följer allt för det är redan farligt nog i trafiken. Bilister blinkar mycket sällan när de tror att de är ensamma, dvs. när de inte ser några andra bilar. Av någon anledning tror de inte att cyklister och gångtrafikanter har nytta av att de signalerar när de ska svänga. Efter att flera gånger nästan blivit påkörd har jag slutat lita på att bilister som inte signalerar ska rakt fram, eftersom de lika ofta ska svänga. Många bilister tycks tro att cyklister aldrig någonsin har rätt att korsa vägen.
Dock kan jag säga att jag som nästa cyklar året om ser skillnad mellan cyklist och cyklist. De senaste månaderna har det blivit en fullkomlig explosion av cyklister. Det är inte utan at man ser fram emot november med snö och slask så att man kan cykla i sin egen takt igen. Den trängsel som nu råder gör att man antingen får ligga och slököra eller så får man köra om hela rader med cyklister.
Det behövs mer cykelbanor. Körbanorna är idag främst bilarnas tillhåll och trottoarerna är till för fotgängarna. Cyklister tvingas ofta välja det i den aktuella situationen minst dåliga av dessa alternativ. Det är också viktigt att både cyklister och bilister respekterar de lagar och regler som finns. Allas säkerhet skulle öka om man började med att följa de befintliga reglerna. Ofta handlar det om missförstånd i trafiken och att cyklister, bilister och gångtrafikanter inte alla går in på det vägar vi har nu för det har byggts till. Det är viktigt att stadsplaneringen har det i åtanke när nya områden byggs. Det ska vara lika naturligt att planera in cykelparkeringar i ett område som det är att reservera yta till bilparkeringar. Varje stad bör ha en cykelstrategi som bland annat ser till hur behovet av cykelparkeringar ska uppnås, hur cykelbanor ska byggas ut, snöröjning på cykelbanorna m.m. Fysiska hastighetssänkande åtgärder är effektivt för att minska bilarnas hastighet i områden med gång- och cykeltrafikanter. Farthinder vid övergångsställen eller upphöjda gångpassager innebär att bilarna oftare lämnar företräde till gående och cyklister. Det behövs också bra vägar att cykla på. I storstäderna innebär detta separerade cykel- och bilvägar.
Många cykelpendlar idag och därför ser jag det som ett väldigt bra förslag med tjänstecykel som alternativ till tjänstebilen. Om arbetsgivaren inköper cykel, eller på annat sätt stöder cykling till jobbet, så bör detta ej vara förmånsbeskattat.
