Nu i veckan var det internationella Hiv/Aids-dagen. Den 1 december är den internationella Aidsdagen. En dag som uppmärksammar en av de största utmaningar vi står inför. Det enda som tragisk nog uppmärksammades lite var att Hiv och aids ökar i världen. Både i u-länder men även i Sverige.
De som drabbas hårdast av HIV/aids är kvinnor och barn. Barn tvingas växa upp utan föräldrar. Bristen på jämställdhet gör att kvinnor både löper större risk att få hiv/aids samt får mindre tillgång till behandling. På sina håll kan inte en kvinna säga nej till sex eller kräva kondom. Afrika är extra utsatt. Nära 90 procent av alla nya infektioner bland barn uppstår i Afrika söder om Sahara, men de ökar även på andra håll i världen, särskilt i Asien. UNAIDS rapporterar att 33 miljoner människor lever med HIV. Av dessa bor 22 miljoner i Afrika söder om Sahara. Hissnande siffror när vi stannar upp och tänker att siffra i statistiken är en människa.
Hiv och aids stärker sitt dödliga grepp om världen och 11 000 människor smittas varje dag. En förutsättning för att kunna göra skillnad är att sprida fakta om sjukdomen och dess utbredning i alla länder. Ett stort ansvar vilar på parlamentariker både i I- och U-världen. Det gäller att vi tydligt uppmärksammar detta milleniummål i biståndsbudgeten.
Journalisten Annika Hamrud skrev på DN för ett år sedan om problematiken i Sverige och att det går åt fel håll i Sverige – allt fler diagnoseras inte förrän de har aids. Häromåret dog ett antal kvinnor utan diagnos. Det har denna vecka talats en hel del nikab, något som dock ej tas upp i debatten i den problem som finns inom sjukvården. Ingen tänkte på att de skulle kunna ha hiv trots att de hade typiska aidssymptom.
Upplysningen måste bli bättre men det handlar inte bara om upplysning utan om en ärlig öppenhet att hiv smittar och den finns utomlands och den finns i sverige och den smittar. Låt oss hoppas att hiv/Aids dagen inte går lite obemärkt förbi som detta år framöver.
