Kina är en enpartistat och respekten för de mänskliga rättigheterna brister. Uppgifter från människorättsorganisationer pekar på att nationella minoriteter, särskilt i Tibet, får sina mänskliga rättigheter åsidosatta i högre grad än andra grupper. Det handlar bland annat om inskränkningar av religionsfriheten, förföljelse av personer som utnyttjar sin rätt till yttrandefrihet, brist på förenings- och mötesfrihet och den kinesiska regeringens politik att försvaga och undergräva tibetanernas kultur och etniska tillhörighet. Människor i Tibet som ger uttryck för egen kulturell identitet betecknas ofta som separatister med hårdhänt hantering från myndigheternas sida till följd.
I augusti år 2008 ägde stora protester rum i Tibet mot det kinesiska styret. Kloster stängdes och brutala tillslag mot såväl munkar som nunnor i Tibet rapporterades. De åtgärder som de kinesiska myndigheterna vidtog för att slå ner demonstrationerna är enligt Utrikesdepartementet fortfarande kännbara och närvaron av beväpnade styrkor i Tibet är påtaglig. Under hösten 2010 förekom nya protester mot planer på att all undervisning i framtiden ska ske på kinesiska i stället för på tibetanska.
Kina har sedan länge förbjudit oberoende människorättsobservatörer att besöka landet och regionen har nu i princip helt stängts, även för utländska journalister. Amnesty och flera andra människorättsorganisationer uttrycker stark oro för vad som händer de tibetaner som har fängslats. Även Utrikesdepartementet har i sin rapport om mänskliga rättigheter (2010) uttryckt att det är svårt att få en överblick av vad som verkligen händer i Tibet.
Konflikten i Tibet handlar inte enbart om Kinas maktbehov, viljan att bestämma och dominera, utan också om bristande respekt för andra religioner och livsstilar. Kinas ovilja att låta Tibet få verka inom en reellt autonom del av Kina har säkerligen även andra bottnar, såsom ekonomiska. En fråga kopplad till ekonomi handlar om Tibets mineraltillgångar som Kina vill rå över. Geografiskt omfattar Tibet den tibetanska högplatån som räknas som ett av världens mest mineralrika områden. Kina bryter mineraler på ett stort antal platser i Tibet och Kina planerar att utveckla verksamheten ytterligare.
Det är viktigt att Sverige i bilaterala kontakter med Kina tar upp frågor om situationen för befolkningen i Tibet. Det är också angeläget att Sverige driver på för att den MR-dialog som EU två gånger per år har med Kina verkligen utgör en kanal för att grundligt diskutera igenom situationen i Tibet. Sverige måste även driva på för att FN och andra internationella organisationer tar upp frågan om allvarliga människorättskränkningar i Tibet. Detta bör ges regeringen till känna.
