Låt inte V/A-frågan tvinga människor att flytta

– Dagens ordning för att säkerställa avloppsrening saknar ändamålsenlighet, står i vägen för tillväxt och – värst av allt – rubbar människors trygghet. Det är inte vem som helst som klarar en oväntad faktura på flera hundratusen kronor.
Det säger Caroline Szyber med anledning av att hon lämnat in en statsrådsfråga om kostsamma vattenanslutningar till Åsa Romson.

– Vattendirektivet har givits en smal tolkning som drabbar enskilda fastighetsägare samtidigt som kommunen får mycket svårare att attrahera nya innevånare till. Kommunen bör inte ha en monopoliserad och kostsam huvudroll för att lösa avloppsfrågorna.

– Samfällighetsföreningar bör själva ges möjlighet att presentera och upphandla hållbara lösningar som säkrar en god vattenkvalitet samtidigt som kostnadsbilden blir rimlig, avslutar Caroline Szyber.

Se frågan nedan.

Fråga till statsråd 2015-05-26

Kostsamma vattenanslutningar

Lagen (2006.412) om allmänna vattentjänster används av flera kommuner, i synnerhet i expansiva kranskommuner till våra största städer, för att tvinga individuella fastighetsägare till vatten- och avloppsanslutning i det kommunala nätet.

Avloppsprojekten genomförs i små etapper där endast några i taget berörs. Några stora opinioner bildas därför inte, konsekvenserna för de berörda är dock stora. Kostnaderna som åläggs de berörda landar ofta på belopp motsvarande flera hundra tusen kronor. Kostnadsbilden stegras i synnerhet i de bergiga skärgårdsmiljöerna där gamla sommarstugemiljöer omvandlas till villaområden. Anslutningsavgifternas konsekvenser blir att boende med företrädelsevis sämre ekonomi tvingas sälja sina hem.

Tvångsanslutningarna motiveras med anpassningar till EU ramdirektiv för vatten, vattendirektivet. EU direktivet uttrycker emellertid inte något krav på ”central avloppsrening” utan hänvisar till “best practice” där t.ex. sluten långtidskompostering framstår som ett alternativ både med hänsyn till miljö, hälsa såväl som rimlig för kostnadsbilden. Även Havsmyndigheten framhåller vikten av att förutsättningar och behov som föreligger i det enskilda fallet ska styra valet av teknik och valet av organisatorisk form för VA-systemen.

Lagen om allmänna vattentjänster är idag uppbyggd med ett ansvar för kommuner att tillhandahålla vatten och avlopp. Kommunens skyldighet att tillhandahålla en central avloppsrening är påkallad om någon av fastighetsägarna i ett område motsvarande ett ”större sammanhang” (enligt rättspraxis ca 15 hus) utnyttjar sin vetorätt att begära en sådan.

Ett förslag som figurerade i utredningen vilken föregick lagen, är att kommunerna istället ska kunna överlåta åt fastighetsägarna själva att till exempel via samfällighetsförening utverka en lösning enligt ”best practice”. Då kan en rimligare kostnadsbild erhållas och ofrivilliga försäljningar undvikas.

Vilka åtgärder tänker statsrådet vidta för att främja fastighetsägares möjligheter till ”best practice” för sina vatten- och avloppssystem?

Update:

Cirkulation – VA-skriften: http://www.cirkulation.se/artiklar-och-notiser/riksdagsfraaga-foer-enklare-va-loesningar/
Hon får i sitt resonemang erkänna att ”praxis är så stark att riksdagsledamoten påstår att LAV kräver central lösning för vatten och avlopp”. Fel i sak men rätt i praktiken, något hon som ordmärkare tar fasta på. Kravet på central lösningen är en konsekvens av praxis, vilken kommunerna upplever som ett måste.

Föga förvånande betror inte Grinell heller att samfällighetsföreningar ska kunna klara av egna lösningar utan risk för ”olägenhet för människors miljö och ohälsa”.

Även Bohuslänningen uppmärksammar problematiken.